Tjärdalen (1953)

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Men när Nils ska tutta på sin tjärdal så att han kan utvinna den där tjäran som han sedan ska sälja för alla de där sköna slantarna är något fel. Alla byar har ett svart får och i Ecksträsk heter han Jonas. Suput och strejkbrytare. Nu har han gått och rivit ned Nils fina tjärdal och det har inte burit sig bättre än att den fallit omkull på honom. Nils lyckas förmedla vad som hänt till några av byns karlar och vandrar därefter hem för att kunna bli galen i lugn och ro.

Karlarna bär hem n’Jonas till hans skitiga ruckel och tycker sedan att de gjort sitt. Kalla på läkare? Varför ska de göra allt? Har de inte gjort nog som burit hem stackaren? Visst räcker det med att Jonas blir omskött av Vendla, Vela kallad eftersom hon inte riktigt har alla tunnbröden kvar i bakstugan.

Tjärdalen blev en rungande debut för Sara Lidman och kritikerna kunde tydligen inte hopa nog beröm över den 30-åriga författarinnan. Och visst är boken remarkabel, både i sitt språkbruk och sin framställning. Lidman är en ordkonstnär av stora mått som leker med både dialekt och helt egna, påhittade, ord. Berättarperspektivet vandrar sömlöst mellan enskilda individer och byn som kollektiv. Men trots ett tydligt fokus på kollektivet står ändå mannen Petrus och hans familj i något sorts centrum av Tjärdalen.

Såvitt jag kan förstå har Petrus varit en betydelsefull man i Ecksträsk men eftersom han är en drömmare (han njuter av soluppgångar och biblisk poesi) har han gjort en hel del okloka investeringar eller satsningar som nu lett till att han ligger efter med inbetalningarna till banken och riskerar att snart stå på bar backe med frun Betty och döttrarna Karin och Greta-Kajsa i släptåg. Det här sätter honom i underläge, inte minst gentemot handlaren som han är skyldig pengar.

Tjärdalen var en bokcirkelbok och det var inte förrän i det samtalet som jag fick ihop berättelsen som jag tidigare uppfattat som lite spretig. En klok deltagare påpekade att det bärande elementet handlade om byn som en gemenskap vilken kan vara tryggt inkluderande men också grymt uteslutande. I det perspektivet faller både religiösa funderingar, attityden gentemot Jonas och Petrus vånda på plats.

Men trots den insikten blir ändå Tjärdalen en egendomlig läsupplevelse för min del. Jag kan se allt det fina som Lidman lyckas med – språkekvilibrism, på-pricken-beskrivningar av så väl modersnojjor som kattmord, en intrikat berättelse som ibland blir mer av ett sinnestillstånd än en reell historia och en psykologisk finkänslighet – och ändå var det inte en bok som på något sätt stannat hos mig. Jag känner ingen som helst lust att ta mig an fler Lidman-böcker i nuläget. Här finns kvalitet i övermått men ingen som talade till vare sig mitt hjärta eller hjärna.

star_full 2star_full 2

4 reaktioner till “Tjärdalen (1953)”

  1. Det där med en sinnesstämning mer än en reell historia låter lite som hans filmatisering av William Faulkners As I Lay Dying. Och han har också gjort film av Faulkners The Sound and the Fury och nu senast Steinbecks In Dubious Battle. Jag får känslan att han anstränger sig för att hitta tonen i böckerna.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.