alt. titel: Matrosen och stjärnan
Det finns en rätt populär skådis som heter Michael Fassbender. Han är lite av en kameleont, duktigt på det mesta, från sexmissbrukare till vidriga slavägare till en ung superskurk med magnetiska krafter.
Sedan finns det en regissör som heter Fassbinder. Rainer Werner Fassbinder. Förväxlar man de här två namnen och får Fassbinder när man förväntar sig Fassbender blir man nog rätt besviken. Kanske också det omvända gäller.
Vad jag vet har jag sett en enda Fassbinder-film i mitt liv men den har å andra sidan fram till nu fått forma en kategorisk bild av vad Fassbinder är för typ av regissör. Vad jag minns var betonggrått och ett gäng horor som alla uttryckslöst stirrade in i kameran och sade ”Ich habe angst”. Not really my cup of tea…
Men man är väl inte sämre än att man kan ge sig själv en chans att ändra sig. När möjlighet gavs att se Fassbinders sista film, Querelle, tyckte jag att det var lika bra att passa på. Och det ska sägas: Querelle är så långt ifrån betonggrå man kan komma. Istället har Fassbinder mättat sin produktion med starkt expressionistiska färger och ett guldgult studioljus som får Atlantstaden Brest att snarare påminna om Casablanca eller någon annan betydligt mer sydländsk ort.
Inte heller är det någon som säger ”Ich habe angst” vilket i och för sig kan hänga ihop med att dialogen är på engelska. Men historien är samtidigt så stiliserad att det knappast finns utrymme för särskilt mycket ångest och ingen var mer tacksam för det än jag.
Horor finns det däremot en hel del av eller åtminstone tolkar jag det så. I Brest finns nämligen ”baren” La Feria vilken sköts av paret Nono och Lysiane. La Feria tycks vara känt för två saker: att Lysiane har en öppen kärleksaffär med den tjusige Robert och att man kan få spela ett speciellt tärningsspel med Nono. Om man vinner kan man välja bland La Ferias mänskliga utbud (därav min misstanke att La Feria är lite mer än en bar) men om man förlorar får man finna sig i att bli påsatt av Nono.
Till La Feria kommer så sjömannen Georges Querelle som också är Roberts bror. Det är emellertid inte broderskärlek som lockat Querelle till baren, istället vill han (1) få till en opiumdeal med Nono och (2) bli Lysianes älskare.
I botten ligger boken Querelle de Brest från 1947 som såvitt jag kan förstå är en hårresande berättelse om en perverterad bisexuell man som dubblerar som prostituerad och seriemördare. Fassbinder har förvisso behållit både mord och det övertydliga sexuella temat men knappast fått det att framstå som perverterat (eller också handlar det enbart om dryga trettio år av gay-normalisering).
Med det sagt är det näppeligen några vardagliga sexuella relationer som förekommer i Querelle. På det hela taget undrar jag om Fassbinder inte velat göra en slags färgexploderande liveversion av Tom of Finland-konst. Polisen Marios ”uniform” består av keps, väst och en slags chapsbyxor, allt i svartaste läder. Det som förutom ljuset gör att Brest känns väldigt varmt är också det faktum att alla sjömännen gärna går med bar överkropp (och de är utan undantag synnerligen välskulpterade sådana).
Fassbinder har inte gjort några som helst försök att skapa en realistisk film, snarare tvärtom. Det mesta är överdrivet och övertydligt, från ljussättning till studiokulisser till dialog och minsann, har vi inte också en berättarröst? De slagsmål som förekommer är av en koreograferad och dansliknande art som påminner mer om balett än fylleholmgångar i Brests sluskigaste hamnkvarter.
Querelle var knappast någon cineastisk högtidsstund och det är ingen film som jag känner någon större lust att återbesöka. Jag förstod nog inte, men kände mig heller inte särskilt sugen på att dechiffrera, de styltiga utbytena om kärlek och lusta. Eller för den delen varför filmen plötsligt avbryts av Plutarchos-citat. Med det sagt: Mission accomplished i så motto att jag slapp betongångest. Jag hade klart roligare när jag såg Querelle än min tidigare Fassbinder. Och jag har absolut inga problem att förstå dess status som gay-ikon, men för att missa det måste man nog blunda sig igenom filmen.