miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Hennes enda brott i det här sammanhanget är att hon lärt Susan att vara en realistisk liten flicka som inte ska sitta och drömma om Mr Right. Plus att hon blir aningens nervös när nyblivne fästmannen Fred glatt deklarerar att han slutat sin trygga anställning för att försvara en förvisso charmig herre som påstår sig vara jultomten himself. Fullt rimligt kan jag tycka.

I slutet av det amerikanska 40-talet var detta emellertid tydligen en allvarlig karaktärsbrist. Bättre då att ha ”faith”, vilket definieras som ”believing in things when common sense tells you not to”. Kan det vara så att vi ser en rak linje mellan denna klassiska julfilm och dagens Trump-väljare?

MEEEEEEEN…

Jag måste erkänna mig besegrad av mirakel-filmens otvetydiga charm. På det sättet är det kanske smart av manusförfattaren och regissören George Seaton (vilken också, hör och häpna, är ansvarig för nagelbitaren Airport!) att bara använda Doris som en inkörsport för att sedan allt mer fokusera på historien om Kris Kringle. Filmens årtal plus att den går i hederlig svartvitt gör också att det är lite lättare att svälja hur viktigt det blir att lilla Susan i slutänden övertygas om att jultomten finns på riktigt. Inte lika lätt anno 1994 när den senaste remaken av denna klassiker hade premiär kan jag intyga.

Miracle… är en riktig film, en film-film som SoF-podden skulle ha uttryckt det. Ren tekniskt och skådisprestationsmässigt kan jag inte hitta många fel med den. Maureen O’Hara som Doris sopar banan med sin medspelare John Payne, vilken på intet sätt är dålig han heller. Det är lätt att relatera till hennes balanserade rollfigur även om det sluta med att hon inte alls var filmens huvudperson, hon är vare sig en bitter ballbuster eller en hysterika och hon har en bra kemi med Payne.

Brittiske charmgubben Edmund Gwenn är Kris Kringle med den äran. Han är så pass über-jultomtegosig att det inte skulle förvåna mig om han skulle visa sig vara en av USA:s värsta pedofiler eller något liknande. Susan spelas av Natalie Wood och med tanke på att det finns ett avsevärt antal tandgluggiga och äppelkindade knattar i den här filmen måste jag säga att hon med sin lilla uppnäsa är en av de mer uthärdliga.

Jag ska väl inte påstå att jag direkt köper filmens budskap om att julen är ett ”state of mind”, särskilt inte som den mesta hjälpen som Kris Kringle får har sin grund i redig profithunger (varuhusens nya policy att hjälpa sina kunder istället för att pracka på dem saker de egentligen inte vill ha), politisk taktik (domaren som så hemskt gärna vill bli omvald) eller ren lathet (postverket som passar på att göra sig av med en rejäl surdeg).

Det jag däremot köper är som sagt en välgjord film och insikten att jag verkligen gillar den här typen av klassiskt framförande när det funkar så här bra. Wannabe-psykologen Sawyers ticks är överdrivna men roliga, kommentaren om hur Julian Shellhammer ska supa sin fru full på dubbla kvällsmartinis likaså. Och visst får jag ändå en skön känsla i magen när dörrarna till rättssalen slås upp för upplösningens klimax.

Så, visst blev det lite äkt-amerikansk julkänsla det här året också. Härliga advent!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser