gremlins-2alt. titel: Gremlins 2 – Det nya gänget

I modernitetens tidevarv behövde vi inte vänta sex år på uppföljaren till Gremlins, det var bara att trycka in en ny skiva i spelaren och köra (undras hur många år det kommer att ta innan den referensen kommer att vara helt obegriplig?).

Hur affärsmannen Daniel Clamp lyckats bli så enormt framgångsrik framstår som något av ett mysterium, i alla fall om man ska se till den ”smarta” skyskrapa han byggt på Manhattan. Ingenting funkar nämligen i denna skyskrapa, vare sig det handlar om svängdörrar eller vattenautomater. Det får både Billy och Kate från första Gremlins-filmen uppleva på plats eftersom de flyttat från småstaden Kingston Falls till New York för att jaga efter drömlivet.

Eller ja, Billys drömliv om vi ska vara helt ärliga. Han jobbar nämligen med sitt tecknande på marknadsföringsavdelningen istället för det själsdödande jobbet på Kingston Falls-banken. Kate har i sin tur haft privilegiet att få följa med Billy till New York och byta det själsdödande jobbet på Kingston Falls-banken mot ett själsdödande jobb som turistguide i Clamps smarta hus. Good call, Kate!

Nåvälan… Mogwaien Gizmo har i sin tur tvingats fly från sitt gamla hem sedan hans kinesiske husse har dött (aningens märkligt att mannen inte fixat någon backup-husse som han kan lita på, men då skulle det förstås inte ha blivit mycket till uppföljarfilm…) och som av en lycklig slump hamnar även han på en av Clamp-husets många våningar.

Billy hittar igen sin gamle vän och allt skulle vara frid och fröjd om inte Gizmo råkat komma i kontakt med en missriktad vattenstråle. And so the madness begins. Again…

Gremlins 2 följer den pålitliga uppföljar-formeln genom att helt enkelt ösa på med mer, i det här fallet föga förvånande mer gremlins. Istället för effektmakaren och makeup-artisten Chris Walas som arbetade med dockorna i första filmen har man den här gången lyckats snärja veteranen Rick Baker. Och det är väl bara att konstatera att Gremlins 2 i stor utsträckning är Bakers film eftersom det är gremlins i alla upptänkliga former och färger som får absolut mest screen time.

Dels har de första gremlins (de som kommer från Gizmos egen rygg) betydligt mer utpräglade ”personligheter” än de ursprungliga kreaturen i första filmen, dels hittar de en massa skojsiga preparat i ett genetiklabb som gör att vi bland annat får se en fladdermus-gremlin, en spindel-gremlin, en tjej-gremlin (how crazy is that?!) och en supersmart gremlin (oh, the horror!).

Hela filmen kör igång med en klassisk Looney Tunes-inledning, något som enligt regissören Joe Dante skulle sätta en anarkistisk stämning. Just den kopplingen plockade jag inte upp men det är helt uppenbart att ramarna som utgörs av ”historien” om Billy och Kate samt de fysiska ramar som huset självt upprättar mot omvärlden bara är de tunnaste av ursäkter för att ösa på med tusen och en popkulturskämt samt -referenser.

Filmen driver med moderna företeelser som genetik, kabel-TV, affärsmoguler som Donald Trump och högteknologi som aldrig funkar. Referenser finns till såväl Rambo och Phantom of the Opera som The Marathon Man och…wait for it…Gremlins. Kritikergurun Leonard Maltin får bland annat återupprepa sin sågning av originalet innan han bli attackerad av ett gäng skin heads. Gick ni på den lätta? Nej, han blir förstås attackerad av ett gäng gremlins. När Billy ska försöka förklara förutsättningarna för gremlins tillkomst kommer en massa frågor kring de slumpartade regler som drogs upp i första filmen (inget vatten, ingen mat efter midnatt och inget solljus).

Förutom självreferenser finns också en hel del metaelement där det mest kända sannolikt är när man tror att filmen brinner upp (en effekt som inte får samma genomslag på DVD kan jag meddela) bara för att inse att det är gremlins som fuckar med filmvisningen. Det krävs att Hulk Hogan som bara råkar befinna sig bland biopubliken måste ställa sig upp och hota med lite Hulk-stryk för att filmen ska köra igång igen.

Filmreferenser och metaelement i alla ära, men jag kan tycka att det egentligen finns någon större baktanke med filmen än att de inblandade (särskilt då Rick Baker, Joe Dante och manusförfattare Charles S. Haas) ska ha några rätt kuliga månader på jobbet. Resultatet har blivit en hyfsat underhållande film men en som är lite spretig och ärligt talat i tunnaste laget. I slutänden landar den för min del på samma nivå som originalet men med den noslängdsfördelen att den absolut inte satsade på att skapa något mer substantiellt än tusen och en popkulturskämt. Filmen har helt enkelt satt ett lågt, men realistiskt, mål och sedan gått all in.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser