Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.

Men vi som fått vara med Sara i hennes sista minuter vet att Julia faktiskt har rätt, det var någon som terroriserade den blinda kvinnan och i alla fall indirekt orsakade hennes död. Mord istället för självmord är dock en teori som Julia har svårt att övertyga vare sig polisen eller maken Isaac om. Inte ens när hon själv börjar känna sig förföljd får hon något gehör för sin oro, utan upplevelsen hänvisas till hennes allt snävare synfält.

Julia får också andra indikationer på att allt inte stod rätt till, det verkar exempelvis som om Sara hade en okänd pojkvän. På den miserabla semesterorten minns både hotell- och restaurangpersonal vagt att Sara hade sällskap av en man, men inte hur han såg ut. Det är nästan som om han var osynlig…

Los ojos de Julia var ännu en av dessa spanska skräckfilmer som lät tala om sig när det begav sig. Men till skillnad från exempelvis Alejandro Amenábar eller J.A. Bayona tycks regissören Guillem Morales inte ha sökt sig till Hollywood i någon större utsträckning. Däremot har han regisserat flera avsnitt av den brittiska antologi-serien Inside No. 9.

Los ojos de Julia delar dock mer än bara nationalitet med föregångaren J.A. Bayonas El orfanato. Här ser vi nämligen återigen skådespelaren Belén Rueda dra ett tungt lass i rollen som Julia. En roll som innebär att hon intar två ganska klassiska kvinnopositioner när det kommer till skräckfilm. Först ”hysterikan” som inte blir trodd när hon hävdar mer eller mindre osannolika teorier och händelseförlopp. Sedan, allt eftersom hennes syn blir sämre och sämre, den utsatta och förföljda som inte har några egentliga möjligheter till försvar från vare sig kåta grannar eller störda förövare. Den eviga förloraren i den psykologiska katt-och-råtta-leken som hon blivit insnärjd i.

För Ruedas del tycker jag att hon gör ett lika gediget jobb som i El orfanato. Hon lyckas förmedla både rädsla och sorg utan att för den skull framstå som bräcklig eller labil. Tyvärr håller Guillem Morales och Oriol Paulos manus inte samma kvalitet som den tidigare filmen. Där var historien tajtare, mer spännande och psykologiskt trovärdigare.

Los ojos de Julia jobbar förvisso bra med temat runt synens betydelse, att Julia under filmens gång får bära två sorger. Dels systers dödsfall, dels sin egen annalkande synförlust. I det avseendet funkar också psykologin, alltså att omgivningen tar det för självklart att Julias nojjande kring Saras död uteslutande beror på den egna ångesten inför ett liv i blindhet (särskilt som Julia också tycks ha haft ett jobb som till stor del hänger på synen). Till detta läggs temat hur vissa personer kan känna sig så avvisade av sin omgivning att de upplever sig som osynliga. Att de därmed skulle få för sig att det ideala förhållandet skulle vara tillsammans med en blind person känns lite mer långsökt, särskilt som vi inte får någon direkt anledning till varför just Sara och Julia hamnat under galningens lupp.

Jag uppfattar att syntemat åtföljs av en hel del visuella grepp som utnyttjar möjligheten att både förstärka och dölja det vi som tittare kan uppfatta. Ibland får vi dela Julias allt krympande synfält, ibland förövarens osynlighet. Djupa skuggor kanske eller kanske inte döljer en hotande gestalt och vissa ansikten lurar enbart i periferin. Skräckmässigt funkar det förstås alltid med våld mot ögonen. Däremot är jag mer tveksam om den evinnerliga gråheten ska tjäna ett sådant syfte eller om det bara finns på plats för att inordna sig i det skräckfilms-utseende som tycks vara legio nu för tiden.

Men Los ojos de Julia dras också med en del skavanker som gör att slutresultatet inte kan hamna högre än ”helt ok”. De nästan två timmarna blir väl långdragna och här finns också en del logiska luckor. Jag undrar exempelvis över att polisen aldrig verkar reagera på den extremt nyckfulla eltillförseln i Saras hus eller för del delen hur förövaren lyckas kontrollera detta. Lika märkligt nyckfull tycks Julias sjukdom vara, där den successiva synnedsättningen närmast framstår som stressrelaterad. Saras hus känns också väl belamrat med möbler och krimskrams för att vara funktionellt för någon som förlorat synen. Jag tror mig förstå hur det rejält sentimentala slutet ska hänga ihop, men dess tolkning känns betydligt luddigare.

Land:
Spanien

Kulturprägel:
Jag har spenderat för lite tid på deprimerande spanska turistorter, men den bedagade atmosfären på såväl hotellet som restaurangen som Julia och Isaac besöker är kanske välbekant för alla spanjorer? Eller kanske fenomenet med en betydligt äldre make? När jag ser Isaac och Julia tror jag nämligen först att han är hennes pappa.

The Day of the Triffids (1951)

alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids

Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.

Fortsätt läsa ”The Day of the Triffids (1951)”

Tales From the Crypt (1972)

”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Fortsätt läsa ”Tales From the Crypt (1972)”

All the Light We Cannot See (2014)

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Fortsätt läsa ”All the Light We Cannot See (2014)”

The Day of the Triffids (1963)

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Fortsätt läsa ”The Day of the Triffids (1963)”

Mel en masse: Robin Hood: Men in Tights (1993)

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Fortsätt läsa ”Mel en masse: Robin Hood: Men in Tights (1993)”

Antropophagus (1980)

alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island

Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).

Fortsätt läsa ”Antropophagus (1980)”

Dèmoni (1985)

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Fortsätt läsa ”Dèmoni (1985)”

Blindness (2008)

Layout 1Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.

Fortsätt läsa ”Blindness (2008)”

5 Senses of Fear (2013)

5 senses of fearFilmspanarnaFilmspanarna intog för en lördagseftermiddag genrefilmfestivalen Monsters of Film, arrangerad av framförallt distributionsbolaget Njutafilms (ett par av oss deltog dessutom virtuellt eftersom vissa av filmerna inom Monsters of Film förnämligt nog också visades via SFAnytime). På schemat stod episodfilmen 5 Senses of Fear. Filmens innehåll är förstås ganska så uppenbart. Vi serveras fem olika scenarier som vart och ett ska svara mot de fem sinnesorganen (ingen Haley Joel Osment som ser döda människor, här inte!).

Fortsätt läsa ”5 Senses of Fear (2013)”