You are currently browsing the tag archive for the ‘Blind’ tag.
alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer
Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)
Annonser
alt. titel: The Beast, Anthropophagous: The Beast, Man Beast, The Grim Reaper, Anthropophagus: The Grim Reaper, The Zombie’s Rage, The Savage Island
Säg namnet ”Aristide Massaccesi” och jag kan lova dig frågande blickar från de allra flesta. Säg ”Joe D’Amato” och några kommer åtminstone att nicka igenkännande (varav ett par då säkert tänker på ”Joe Dante” istället).
alt. titel: Demons
Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.
Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.
Filmspanarna intog för en lördagseftermiddag genrefilmfestivalen Monsters of Film, arrangerad av framförallt distributionsbolaget Njutafilms (ett par av oss deltog dessutom virtuellt eftersom vissa av filmerna inom Monsters of Film förnämligt nog också visades via SFAnytime). På schemat stod episodfilmen 5 Senses of Fear. Filmens innehåll är förstås ganska så uppenbart. Vi serveras fem olika scenarier som vart och ett ska svara mot de fem sinnesorganen (ingen Haley Joel Osment som ser döda människor, här inte!).
alt. titel: Jennifer 8
John Berlin kommer som härdad L.A.-polis till den lilla staden Eureka i Californien. Och här kan alla som tror att den staten enbart består av sandstränder och konstanta 25 plusgrader få sig en funderare, för vädret i Eureka, när det börjar lacka mot jul, är rent ut sagt pissigt. Ösregn och, när man börjar komma upp i bergen dit John samt kollegan och gamle kompisen Frederick Ross snart kommer att behöva bege sig, snö.
En undanskymd by någonstans i USA i slutet av 1800-talet. Ett hårt liv på många sätt, men också en oskyldigare tid med enkla nöjen och en tajt sammanhållning bland familjerna. Men faror lurar, både i de avlägsna städerna och i de betydligt mer närliggande skogarna. Av anledningar som snart blir uppenbara är färgen rött förknippad med hot och alla är paniskt rädda för något man kallar de Onämnbara. På grund av dem har man upprättat en skarp gräns mellan byn och skogen som upprätthålls av vimplar och facklor, olika former av offerritualer och ett vakttorn som är bemannat nätterna igenom. Men säg den fara som inte samtidigt är kittlande och många av byns ungdomar är obönhörligt nyfikna på skogen och dess mystiska och mytiska invånare.
Det händer inte ofta, särskilt inte med skräckfilm, men ibland blir man faktiskt glatt överraskad. Reeker visade sig inte alls vara den trötta teenskräckis som man sett en miljon gånger förut, utan en ganska pigg teenskräckis som använder det man sett en miljon gånger förut på ett ibland rätt innovativt sätt. Riktigt skrämd blir man kanske inte men den har åtminstone glimten i ögat och ambitionen att göra en slasherrysare baserad på lukt utan att ta till en massa fishumor är värd en eloge.
Miraklet i Östmora kyrka skedde första söndagen i advent. Hela församlingen (så värst många själar var nu inte närvarande, folk var inte så kyrksamma nu för tiden), inklusive prästen, Karl-Erik Holmgren, såg hur två barn steg upp mot taket som i sin tur flög av och släppte ut de två. Grejen var bara att de två barnen, Sofia och Anders (hemmahörande i Östmora och välbekanta för alla de närvarande), låg hemma i feber och flunsa. Vad ingen kunde veta var att de två stämt träff i drömmen, för att se Gud och för att psalmen ”Bereden väg för Herran” skulle passa så bra, och inte hade de räknat med att alla andra skulle kunna se dem.
That’s what HE said!