Apocalypse domani (1980)

alt. titel: Pulsions cannibales, Virus, Asphalt-Kannibalen, Cannibals in the Streets, Cannibal Massacre, Cannibals in the City, Invasion of the Fleshhunters, Savage Apocalypse, Savage Slaughterers, The Slaughterers, Cannibal Apocalypse

Poliskapten McCoy har ett jävla slit. När han inte måste bekämpa “subversives, queers, blacks, commies or muslim fanatics” är det Vietnam-veteraner som ställer till det i hans stad. Detta är dessutom extra farliga veteraner som tagit med sig ett märkligt virus från djungeln. Exakt när symptomen bryter ut, eller varför, är extremt oklart, men att de innebär en längtan efter rått människokött står utom allt tvivel.

X6: Mission: Impossible (1996-2018) #2

Fortsättning på måndagens utläggning om M:I-serien.

***

Även M:I-teamets utrustningen är något som i slutänden blir självrefererande, när Angela Bassetts CIA-chef i Fallout kallar äventyren för “Halloween”. För är det något som är signifikant för M:I som fenomen är det de elaborerade maskerna. Det är inte bara mobiltelefonerna och datorerna, utan också masktillverkningen som blir synbarligen mer och mer högteknologisk allt eftersom åren går (triviadetalj: inte förrän i tredje delen visas tydligt hur teamet måste få ett röstprov för att gå iland med identitetsbytet). Andra gemensamma drag filmerna emellan är övertydliga grafiska gränssnitt, gärna med en förklarande text typ “Internet Uplink Fail” eller “Download Completed”.

X6: Mission: Impossible (1996-2018) #1

“Man kan inte ta bara en” Jag skulle kunna svära på att detta varit en reklamfras från typ Pågens kanelsnäckor eller Ballerina-kakor. Men när jag googlar handlar de första träffarna istället om alkoholism och det är kanske inte så långt ifrån sanningen det heller. För det är väl en alldeles särskild form av filmmissbruk som gör att när jag väl börjat se på en film om Mission: Impossible-teamet med Tom Cruises Ethan Hunt i huvudrollen drabbas jag av en obönhörlig längtan att se de andra också. Det är ju ändå bara sex stycken… Än så länge, varför denna titt också lyckades bli en vältajmad uppladdning för no. 7 – Dead Reckoning.

Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

The Stand (1994)

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

alt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

The Net (1995)

Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen The Net eller Sandra Bullock. Nu har jag förvisso inte ett The Blind Side men har Sandra någonsin varit mer tillgänglig och ”likeable” än i The Net?! Att hon sedan är alldeles för snygg, har alldeles för bra kropp och för fräsch hy för att vara trovärdig som en eremithacker vilken lever på pizza instängd i sitt hus 23 av dygnets 24 timmar har man liksom inga problem att acceptera. Det är ju Sandra och vad visste man egentligen om hackers 1995?!

Resident Evil: Retribution (2012)

Tänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Resident Evil: Extinction (2007)

Så efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Resident Evil (2002)

Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

Det i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).