resident-evil-extinctionSå efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Förutom att T-viruset inom några månader tagit över världen har själva jorden börjat dö. Enda sättet att överleva är att vara i ständig rörelse och se upp, annars riskerar man att falla offer för Roadwarrior-liknande skurkfamiljer. Alternativt Judge Dredd-liknande skurkfamiljer.

Det har Claire Redfield tagit fasta på och leder nu en konvoj av udda fordon. Problemet (förutom att de släpar runt på en ohelig mängd ungar i en skolbuss) torde vara att det inte verkar finnas något konkret mål för konvojen, samtidigt som det blir allt svårare att hitta bensin till alla bilarna. Då är det ju återigen smidigt att Alice finns eftersom hon kan komma med idén att Alaska borde vara helt zombiefritt. Men då behövs riktigt jäkla mycket bensin och enda stället där gruppen kan få tag på det är i det zombieinfesterade Las Vegas.

Samtidigt håller förstås Umbrella fortfarande på med sina små experiment där forskningschefen Sam Isaacs av någon anledning kommit på att det inte alls var så jäkla smart att låta ”Project Alice” sticka där i slutet på Apocalypse. Han behöver ju hennes blod för att på äkta Day of the Dead-manér försöka hitta ett sätt att tämja de odöda. Samtidigt som han försöker göra dem mer aggressiva, inte helt klart hur han resonerar där… En uppgift som föga förvånande i vilket fall som helst visar sig vara lika renons på framgång som Birgit Friggebos förenande allsång.

Något måste ändå Paul W.S. Anderson ha lärt sig efter Apocalypse. I Resident Evil: Extinction ersatte han regissören Alexander Witt med australiensiske Highlander-veteranen Russell Mulcahy och totade ihop ett manus som i betydligt högre utsträckning är en vanlig, hederlig, jäkla zombierulle. komplett med klassiska grepp av typen killen-som-blir-biten-men-håller-det-hemligt, den-eviga-jakten-på-drivmedel-ammunition-och-mat eller sympatiska-personer-som-tvingas-skjuta-nyss-odöda-vänner.

Umbrella kan få hålla på där och jäsa i baksätet, men tar aldrig över ratten på samma sätt som i den andra filmen. Den torra ökenmiljön med sitt gyllene ljus är också betydligt mer smaklig än Racoon Citys blåsvarta gator. Inte minst när den innehåller sådana otrevligheter som flockar av galna zombiekorpar.

Milla Jovovich är fortfarande superhjälte-larger-than-life men matchas fint av Ali Larter i rollen som Claire Redfield. Här blir det också än en gång uppenbart att även om Alice förvisso har någon slags spänning med Oded Fehrs föredetta kommandosoldat Olivera söker hon gärna kontakt med andra kvinnor, vilket faktiskt är ett element som känns rätt ovanligt i sammanhanget.

Avslutningen flaggar dock för vad som tycks bli filmseriens framtida credo i del fyra och fem: fråga inte för mycket. Hur Umbrella lyckas upprätthålla en sådan magnitud på sina operationer när världen i övrigt tycks bryta samman omkring företaget är nämligen ett mysterium av samma proportioner som tron på chemtrails.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser