Resident Evil: Retribution (2012)

Tänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Nu kör vi den fällan baklänges och förstår att Alice än en gång hamnat i Umbrellas paraply-ekrar. Hon förhörs av en uppenbarligen hjärntvättad (eller brösttvättad i det här fallet) Jill Valentine vilket förstås svider lite extra mycket för kvinnan som genom alla filmer vi har fått följa henne gärna smider starka vänskapsband med just andra kvinnor. Men plötsligt ges hon en chans att rymma – som alla vet leder ju strömavbrott till att eldrivna dörrar förvandlas till sväng-dito som det bara är att knalla igenom. Lyckligtvis har Umbrella tillmötesgående nog också sett till att förvara en slags läder-och-lack-och-öljett-BDSM-utstyrsel så Alice har något skyla sin superhjältekropp med.

Det visar sig snart att det är Agent Smith Albert Wesker som iscensatt den elaborerade rymningen. Hans ”förslag” är nu att Alice och hennes nya bästa kompis Ada Wong ska samarbeta för att kunna ta sig ut från Umbrellas högteknologiska anläggning och förena sig med några slags frihetskämpar.

Paul W.S. Anderson fortsätter att tydligen med en dåres envishet att bevisa att Resident Evil-originalet var en ren lyckträff för hans del. Retribution är om möjligt ännu dummare än Afterlife om nu ett sådant koncept ens är tänkbart.

Här slänger man som sagt in både Sienna Guilleroys Jill Valentine, Michelle Rodriguez Rain och Boris Kodjoes Luther igen. Riktigt varför är oklart, kanske har Anderson någon djävulsk hållhake på skådisarna ifråga? För om det var tvärtom kan jag inte tänka mig något annat än att de skulle använda sagda hållhakar till att säkerställa att de skulle slippa att vara med i dylika skräpfilmer. Förutom onödiga återkomster av skådisar och ett oändligt antal kloner har vi också två enorma axemen (men fortfarande av lika oklart ursprung) samt något som uppenbarligen alla i filmen känner igen som Las Plagas.

Visst sade jag att dataspelsupplägget med tydliga uppdrag som måste genomföras innan man kan ta sig till nästa steg funkade rätt bra i Resident Evil? Den känslan är nu puts väck och taktiken att anläggningen som Alice ska försöka fly ifrån är uppdelad i olika virtuella städer som alla befolkas med enorma mängder kloner (hur var det nu igen med Umbrellas outtömliga resurser?) känns bara tråkig. Jag kan dessutom här och nu inför världen förkunna att jag är totalt skitless på avslutningsfajter (även om det är lite coolt att den här genomförs mellan tre kvinnor).

Kanske beror det på att Resident Evil ändå höll sig inom någon slags ram hur påhittad denna ram ändå var. I både Afterlife och Retribution kan däremot förutsättningar förändras i en grisblink om storyn kräver det. I någon av filmerna (eller båda?) förstår jag det exempelvis som att Alice faktiskt ska vara mänsklig och inte ha några superkrafter alls (för att förtydliga: jag fattar inte riktigt när och hur det händer och då såg jag ändå filmerna textade) men med tanke på hur mycket stryk hon kan ta hela tiden verkar den där ”mänskligheten” inte spela någon större roll när det kommer till kritan. Behövs coola vapen i någon fajt finns de plötsligt där som genom magi även om det är högst oklart var kombattanterna egentligen fick tag på dem.

Jag upplever inte heller att de långsamma (eller normalrörliga) T-virus-zombiesarna från originalet finns kvar överhuvudtaget, nu är det snabba och mutationsstinna varelser som också verkar kunna bete sig lite hur som helst.

Nej, Retribution är i likhet med Afterlife bara en trist och dum film som mer än något annat verkar ha utgjort Paul W.S. Andersons lilla privata sandlåda. Paul, det är helt ok om du vill bygga lite sandslott, låt bara oss andra slippa dem.

Edit: Det verkar inte heller som om Resident Evil: The Final Chapter drar igång några stående ovationer så jag ska bespara både mig ett biobesök och er läsare ytterligare ett magsårssyrligt inlägg. Imorgon bjuder bloggen på något heeeelt annat.