Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.
Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!
***
Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.
Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #1”
Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.
The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!
Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!
***
Det i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).
alt.titel: År 2001 – Ett rymdäventyr
På förekommen anledning av onsdagens inlägg om post-2001-filmen Interstellar.
***
Astronauterna David Bowman och Frank Poole är på väg mot Jupiter i ett rymdskepp som kan liknas vid både en spermie och ett öga med vidhängade synnerv, beroende på läggning. Ombord på Discovery One finns dessutom tre ytterligare besättningsmedlemmar försänkta i kryosömn och superdatorn HAL9000. Genom en entusiastisk TV-sändning från jorden får vi veta att datorn inte bara föredrar att kallas Hal och betraktas som en sjätte besättningsmedlem av David och Frank, utan att den också är så högtstående att den är ”foolproof and incapable of error”. Det finns ingen chans att det här kommer att gå åt helvete…
Ouch. Hur kunde det gå så käpprätt åt helvete? Den första Universal Soldier håller faktiskt fortfarande ihop riktigt bra men den här uppföljaren kan inte ens the muscles from Brussels rädda.
Denna andra Universal Soldier börjar nog så actionpackat med Jean-Claude och en asiatisk tjej (tydligen någon slags fitnessmänniska från ESPN och det bör ge en antydan om hur stor betydelse hon kommer att få i den här filmen) på en vattenscooter (gissa vem som kör?). De blir jagade av ett helt gäng svartklädda killar som också har ett antal båtar till sitt förfogande. Eftersom vi får noll introduktion till själva historien och Jean-Claude efter ett tag är på väg att få rejält med stryk av de svartklädda är det inte så svårt att räkna ut vad det handlar om: en övning.
Rädslor bygger ofta på det okontrollerbara. Människan har små möjligheter att påverka och ännu mindre möjligheter att styra exempelvis jordbävningar, utomjordingar eller galna seriemördare. Desto vanligare då att man försöker kanalisera och kanske i bästa fall förvisa rädslan genom att formulera den i bilder.
Den tidigaste filmen jag kan komma på som tar upp temat med datorer som löper amok är 2001. Det finns säkert tidigare exempel men antagligen inte så välkända som denna film. Alla som har sett 2001 har en åsikt om den, tråkig, genial, flummig, pretentiös, vacker o.s.v. Det som är tydligt är ändå att den inte går obemärkt förbi. Storyn går lite kortfattat ut på följande: Man har på månen hittat en mystisk monolitliknande tingest som uppenbarligen är skapad av någon form av intelligenta varelser. Då man lyckas bestämma monolitens ursprung som härrörande från Saturnus påbörjas en resa dit. Rymdskeppet och dess besättning tas om hand av superdatorn HAL9000 som ganska snart ballar ur fullständigt.
Människan är en fantastisk varelse. Fysiskt sett har vi många övermän i naturen, men vårt intellekt är svårslaget. Med hjälp av det har vi kunnat kompensera våra fysiska tillkortakommanden och sakta men säkert erövrat världen. Vi har utvecklat och uppfunnit många tekniska innovationer, där datorn utmärker sig med en nästintill oändlig kapacitet. Därför är det väldigt intressant att se hur vi väljer att konstruera den. I dagens läge är det inte lika aktuellt, men i datorernas ungdom sågs den artificiella intelligensen som den absoluta framtiden. Inte nog med att datorer skulle kunna utföra alla fysiska arbeten vi inte har lust med, den skulle även kunna ta över tänkandet från oss.
Fortsätt läsa ”Varför ge datorn människans största svaghet?”
Rörliga bilder och tryckta ord 