Jag är inte främmande för lite återbruk. Jag skrev om Resident Evil-seriens fjärde del för fem år sedan, vilket är tillräckligt lång tid för att motivera en återpostning i kompletthetens namn. Håll till godo. Igen.

***

I form av en hämnande ängel kommer den numera välbekanta Alice till Umbrella Corporations Tokyobas. Hon hinner meja ned ett antal underhuggare innan hon själv blir nedskjuten. Är filmen slut nu? Kan det vara världens kortaste spel-till-film-film där hvudpersonen är en nybörjarspelare och därför dör med en gång? But of course not… Raskt dyker det upp flera Alice och nu kanske man får något vagt minne av att Resident Evil: Extinction slutade med en massa Alicekloner. Nå, de är i Japan och de är uppenbarligen stridsberedda. Det skjuts och det skjuts och det…gääääsp…skjuts lite mer. Till slut flyr det vi får anta är skurken (han har ju solglasögon på sig) i ett flygplan bara för att upptäcka att även Alice har lyckats borda flighten. De slåss lite mer och till slut flyger planet in i en bergvägg. Den odödliga Alice (yay för oändligt antal uppföljare…) reser sig ur vrakresterna.

Sedan går det raskt sex månader och vi har bara att inse att detta var en inledning av senare 007-mått: den har egentligen ingen som helst bäring för den fortsatta historien. Istället har Alice kommit fram till Alaska (hur fick hon tag på ett plan och lyckats underhålla det? skitsamma…) dit ju Claire, K-Mart och de andra var på väg i förra filmen för att nå det idylliska Arcadia, dit ingen smitta skulle ha tagit sig. Hon hittar gruppens flykthelikopter övergiven på en strand och blir efter ett tag attackerad av en vildsint Claire som inte alls tycks känna igen sin gamla vän. När Alice tar bort en spindelliknande grunkojäng (vad är det? skitsamma…) som Claire har sittande på bröstet lugnar Claire ned sig men kommer inte ihåg vad som hänt eller var de andra är.

Nå, något Arcadia finns uppenbarligen inte i Alaska och Alice och Claire styr istället kosan mot sydväst tills dess att de kommer till Los Angeles (varför? skitsamma…). Där lyckas de landa på taket till ett högsäkerhetsfängelse vars bastanta väggar är enda anledningen till att den lilla gruppen innanför dem lyckats överleva, för utanför fängelset finns typ miljarders miljoner zombies som vill komma in. Gruppen gör Alice uppmärksam på ett skepp som ankrat utanför kusten, ett skepp vid namn Arcadia… Sagt och gjort: räddningen ligger uppenbarligen i detta skepp trots att de inte ser någon röra sig på däck eller lyckats kommunicera med dem via radio.

Trots att man tagit tillbaka Paul Anderson som regissör torde inte Resident Evil: Afterlife vara något han skryter med på hippa Hollywoodfester (finns det sådana? Ingen aning, men om det inte finns det borde de finnas). Som så ofta annars med spel-till-film-filmer är designen och fajterna riktigt snygga men historien är lövtunn och känns alldeles för spelbetonad. Nu kanske jag glorifierar första Resident Evil för mycket men trots att det även där handlar om att fullfölja en serie uppdrag på sant dataspelsmanér lyckades den i alla fall skapa ett visst mått av spänning. Här är det som att titta på när någon annan spelar och det är i alla fall något som jag inte tycker är särskilt underhållande.

Jag kan också förstå att man vill utöka zombiegalleriet lite (de är ju ärligt talat rätt endimensionella) men att bara slänga in en tremeterskille med någon form av bödelshuva och ett vapen som ser ut som en köttklubba i ena änden och ett (givetvis) gigantiskt yxblad i den andra utan någon som helst förklaring (begär jag för mycket av en spel-till-film-film?) känns lite trött.

Alice har ju i takt med filmerna kommit att bli mer och mer av av en Ripleykopia, men medan hon fajtas och skjuter som en hel karl finns där inget av den psykologiska bakgrund som åtminstone hjälpte Alien Resurrection (lite) på vägen. Medan Resident Evil: Extinction ändå lyckades bli en hyfsad actionrulle blir Resident Evil: Afterlife mest en trött gäspning. Det är knappt att jag lyckas uppbåda tillräckligt intresse för att bli upprörd över det skamlösa cliffhangerslutet som dessutom känns totalt obegripligt.

Annonser