alt. titel: John Carpenter’s Vampires
Vampyrjägaren Jack Crow arbetar med sitt team på uppdrag av Vatikanen och har precis avslutat ett jobb i New Mexico. Innan de drar vidare passar de dock på att festa loss en sista kväll med horor och försvarliga mängder sprit på Sun-God Motel.
Så var det dags för Marty Scorseses andra maffiafilm efter GoodFellas. Här finner vi emellertid inte vår huvudperson Sam ”Ace” Rothstein mitt i maffiasmeten, utan som en distansarbetare i Las Vegas. Som styrande (i praktiken om än inte i teorin) över det framgångsrika casinot Tangiers är det också hans jobb att se till att en avsevärd del av vinsterna inte går till staten Nevada och skattemyndigheterna, utan till bossarna som sitter i mellanvästern.
Stackars Hercules! Ingen i den lilla grekiska byn tycker om den unge och klumpige pojken. Inte för att han är elak eller korkad (fast det där sista kan man kanske diskutera) utan för att han helt enkelt är så urstark att minsta fingerviftning stjälper alla doriska (eller joniska? Kom igen, VEM kan egentligen skilja på dem?!) kolonner i närheten.
Likt alla Disneyhjältar som är något att räkna med gör utanförskapet att Hercules funderar på de eviga frågorna: Vem är jag? Var hör jag hemma? Turligt nog kan hans fosterföräldrar Amphitryon och Alcmene ge besked eftersom de hittade honom med en medaljong som antyder att Hercules inte är av jordiskt ursprung.
Vad får man om en regissör av italienskproducerade spagettiwesterns tar sig an den klassiska amerikanska organiserade brottsligheten, vilken primärt tog form under förbudstiden? En episk klassiker enligt många, en mastodontfilm på mastiga 229 minuter. Själv känner jag mig inte lika övertygad.
Till de sorgsna tonerna av ”Yesterday” återvänder David ”Noodles” Aaronson 1968 till New York, staden från vilken han flydde för sitt liv 35 år tidigare. Nu har han lockats tillbaka av ett mystiskt brev och frågan om vem eller vilka som har lyckats klura ut hans verkliga identitet. Mycket har naturligtvis förändrats, men besöket blir också en möjlighet för Noodles att återbesöka sitt förflutna, en resa man anar att han dittills inte klarat av att göra.
Föräldrar sägs ofta vara beredda att göra vad som helst för sina barn (särskilt om de läspar lite så där gulligt och gör charmiga body builder-gester). Men att kidnappa en hel akutmottagning är kanske att ta i.
Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.
Rörliga bilder och tryckta ord 