The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”

X2: Mad mathematicians (2001 & 2005)

Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.

Fortsätt läsa ”X2: Mad mathematicians (2001 & 2005)”

Ett, tu…TV-serier! #9

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #9”

Opera (1987)

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Fortsätt läsa ”Opera (1987)”

Drottningen och jag (2009)

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Fortsätt läsa ”Drottningen och jag (2009)”

1985 års tio bästa filmer

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Fortsätt läsa ”1985 års tio bästa filmer”

Noah (2014)

NoahGubben Noak, gubben Noak/var en hedersman

Mja, det skulle nog kunna finnas olika uppfattningar om den saken. Inte för att det finns särskilt många i Noaks omgivning att fråga. Han och hans lilla familj, bestående av fru och tre söner, lever ur hand, i mun, på jordens ödsliga och utarmade slätter.

Fortsätt läsa ”Noah (2014)”

Vampire Circus (1972)

alt. titel: Vampyrernas cirkus

Vampire CircusLäraren Albert Müller försöker finna tröst i lite hälsosam utomhusläsning efter försvinnandet av hans hustru Anna. Plötsligt ser han Anna som lockar med sig en liten flicka längre och längre in i skogen. Alldeles för sent kommer han ifatt dem vid portarna till slottet som ägs av greve Mitterhaus. De slår igen om kvinnan och flickan och det spelar ingen roll hur mycket Albert skriker och bankar.

Fortsätt läsa ”Vampire Circus (1972)”

Once Upon a Time in America (1984)

Vad får man om en regissör av italienskproducerade spagettiwesterns tar sig an den klassiska amerikanska organiserade brottsligheten, vilken primärt tog form under förbudstiden? En episk klassiker enligt många, en mastodontfilm på mastiga 229 minuter. Själv känner jag mig inte lika övertygad.

Till de sorgsna tonerna av ”Yesterday” återvänder David ”Noodles” Aaronson 1968 till New York, staden från vilken han flydde för sitt liv 35 år tidigare. Nu har han lockats tillbaka av ett mystiskt brev och frågan om vem eller vilka som har lyckats klura ut hans verkliga identitet. Mycket har naturligtvis förändrats, men besöket blir också en möjlighet för Noodles att återbesöka sitt förflutna, en resa man anar att han dittills inte klarat av att göra.

Fortsätt läsa ”Once Upon a Time in America (1984)”

The Phantom of the Opera (1989)

Fantomfilmerna tycks arbeta i (nästan) 20-årscykler: första filmen 1925, andra 1943, tredje 1962 och så denna. Förvånansvärt regelbundet med tanke på att förlagan ändå inte varit så värst känd. Men det är kanske ingen djärv gissning att denna sena 80-talsrulle försökte rida på vågen av (1) musicalen som gjort succé tre år tidigare och (2) Elm Street-Robban som vid det här laget hade fyra Freddy-filmer under bältet och ytterligare två att se fram emot. Gissa vilken roll han spelar?

Fortsätt läsa ”The Phantom of the Opera (1989)”