Vampiresalt. titel: John Carpenter’s Vampires

Vampyrjägaren Jack Crow arbetar med sitt team på uppdrag av Vatikanen och har precis avslutat ett jobb i New Mexico. Innan de drar vidare passar de dock på att festa loss en sista kväll med horor och försvarliga mängder sprit på Sun-God Motel.

Men en eventuell solgud kan inte skydda dem från mästarvampyren som helt plötsligt krashar partyt rejält genom att borra in nävarna i kroppen på de flesta av Jacks team. Jack hinner själv med nöd och näppe fly tillsammans med sin högra hand Montoya och den vampyrbitna horan Katrina.

Medan Jack informeras av sin Vatikankontakt om att mästarvampyren är en viss Jan Valek som sedan 1300-talet satt sig före att utplåna mänskligheten (han tar god tid på sig) passar Montoya på att örfila upp Katrina och binda fast henne naken vid en hotellsäng. Allt detta för att hon genom sitt bett numera har telepatisk kontakt med Valek och därmed kan berätta för dem vad han pysslar med (tycks dock vara en ensidig kontakt eftersom Katrina inte sänder samma information till Valek).

Nu måste Jack och Montoya hindra Valek från att fullfölja en ritual som skulle göra honom till en Daywalker (fast utan Blades försonande drag av vampyrjägare (vänta till morgondagen om du undrar över den referensen)).

Ja, nä, alltså… Det är verkligen inte mycket som funkar med Vampires; både skådisar, historia och framställning fallerar. Carpenter ska ha sagt att han fastnade för historien eftersom den gav honom en chans att göra en Western-skräckis. Och visst, det finns en del Western-vibbar med dammiga små städer och spanska missioner men det känns inte som om denna miljö tillhör Carpenters starkare.

När man betänker stämningen i filmer som The Thing, Escape from New York eller Prince of Darkness och jämför dem med Vampires är det svårt att undkomma intrycket av att regissören skötte hela inspelningen med vänsterhandens lillfinger.

James Woods spelar Jack Crow och även om han alltid är mer eller mindre teatralisk blir känslan här oerhört påklistrad. En känsla som enbart förstärks av Carpenters förkärlek att zooma in på en Woods som rynkar ögonbrynen eller med ett ryck sliter av sig solglasögonen för att markera sin upprördhet. Han och Daniel Baldwins (som spelar Montoya) tendens att ständigt ta till nävarna och slå ned folk som inte gör som de vill blir tradig efter ett tag och känns inte heller den särskilt naturlig för skådisarna.

Vampires är en film som inte förtjänar någon särskild uppmärksamhet, vare sig i vampyrannalerna eller John Carpenters stundtals briljanta filmografi.

Effekter
Känns som om de mest består av tandgarnityr, öppna sår, squibs samt eldsflammor eftersom Vampires-vampyrerna fattar eld eller till och med exploderar när de kommer i kontakt med dagsljus. Inte remarkabelt fula om man ska vara ärlig men heller inget att skriva hem till mormor om.

Coolhet
Stentriste Thomas Ian Griffith (vars största filmroll fortfarande torde vara hans största, den som taskmörtbiljonär i Karate Kid III) presterar en i flera avseenden synnerligen bleksiktig mästarvampyr. Han paraderar runt i svart långrock (den moderna tidens slängkappa, tydligen) och försöker se grym ut. Coolhetsaspekten funkar därmed lika dåligt som för hans monster-minions, vilka mest är zombie-djuriska.

Vampyrtyp
Som sagt, helt klart monstervampyrer. Bara mästarvampyren verkar kapabel att föra en normal konversation. Monsteraspekten märks inte minst i frosseriet – alla vampyrer kastar sig över sina offer och går därifrån med hela ansiktet nedsmetat med blod. Trots kyrkans tydliga närvaro i filmen är det bara dagsljus som kan ta livet av dem, så själva förgörandet blir en ganska instrumentell affär.

Offret
Nu är det rätt många vampyrfilmer som lämnar en del övrigt att önska när det gäller genusperspektivet men Vampires torde ändå vara värd något slags jumbo-pris. Överhuvudtaget känns det inte som om heller genusbiten tillhör Carpenters starkare sidor (rätta mig gärna om jag har fel). Katrinas enda funktion är som sagt att vara en kommunikationskanal till Valek och hon hanteras minst sagt hårdhänt av både Montoya och Jack Crow. Men eftersom hon spelas av Sheryl Lee, som har lika mycket utstrålning som den ovan nämnde Thomas Ian Griffith, bryr man sig tyvärr inte särskilt mycket om hennes taskiga läge.

Jägaren
Jag kan tycka att det är lite synd att Vampires bombar så totalt, för på det hela taget gillar jag tanken på ett legogäng vampyrjägare (de hymlar lika lite som Peter Vincent i Fright Night, genom att kalla sig själva för “slayers”) vilka fungerar som ett slags Vatikan-SEAL:s. Tyvärr bygger allt för mycket av historien som sagt på att särskilt Jack Crow ska framstå som labil snarare än tuff och cool. Dessutom har de en massa olika vapen och avancerad utrustning som de aldrig tycks kunna använda. Och om det nu bara är dagsljus som kan döda en vampyr, varför tycks alla i teamet utan undantag vara så förtjusta i att försöka skjuta sina antagonister med vanliga skjutvapen?

Historiken/Mytologin
Möjligen borde man ge cred till filmens (eller den litterära förlagan av John Steakley) försök att skapa ny vampyr-lore där Valek genom kyrkans exorcism-försorg förvandlades till världens första vampyr. Men när den ritualen ska ha genomförts medelst ett enormt plastkors med påklistrade glasbitar har man en gång för alla diskvalificerat sig från den vinkeln.

star_full 2

Frågan är om Fiffis filmtajm vågat ge sig ut på nätet idag. Vad Filmitch vågat sig på får bli en överraskning.

Annonser