HerculesStackars Hercules! Ingen i den lilla grekiska byn tycker om den unge och klumpige pojken. Inte för att han är elak eller korkad (fast det där sista kan man kanske diskutera) utan för att han helt enkelt är så urstark att minsta fingerviftning stjälper alla doriska (eller joniska? Kom igen, VEM kan egentligen skilja på dem?!) kolonner i närheten.

Likt alla Disneyhjältar som är något att räkna med gör utanförskapet att Hercules funderar på de eviga frågorna: Vem är jag? Var hör jag hemma? Turligt nog kan hans fosterföräldrar Amphitryon och Alcmene ge besked eftersom de hittade honom med en medaljong som antyder att Hercules inte är av jordiskt ursprung.

Snabbt iväg till Zeus tempel där det står klart att Hercules egentligen är son till storguden himself. Men samtidigt är han människa och för att kunna återupptas till Olympen måste han göra något vansinnigt djärvt och osjälviskt. Men vad varken Hercules eller Zeus är medvetna om är att dödsguden Hades har stora planer på att med hjälp av de fruktade titanerna stjälpa gudamakten till sin egen fördel.

Tja, det är väl lite av ett masochistiskt självmål att se en Disneyfilm som tar sig an den grekiska mytologi som jag själv älskar. Kanske finns det till och med mycket masochism med i bilden? Jag minns dessutom att jag såg spektaklet när filmen hade premiär och då inte blev särskilt imponerad. Nåvälan, jag var ändå lite nyfiken på att se om Hercules verkligen var så usel som jag minns den och samtidigt testa min egen förmåga till öppenhet. Det är ju ändå bara en barnfilm vi snackar om här!

Och ja, det är faktiskt ett av problemen med denna halvtidiga Disney. Jag upplever den som en rätt renodlad barnfilm med alldeles för lite för oss vuxna tittare att skratta åt. Hades ”roliga” sidekicks Pain och Panic är mest lite lagom klumpiga och vimsiga. Hercules ”roliga” sidekick Pegasus beter sig som alla goda Disney-sidekicks ska göra, nämligen som en hund, och blinkningarna till en betydligt mer nutida hjältekult med sponsoravtal på dojor och läsk blir aldrig så mycket mer än blinkningar.

Hercules är producerad efter nytändningen som skapades av The Little Mermaid 1989 men så pass sen att den måst börja konkurrera med helt dataanimerade alster som Toy Story, vars historia dessutom är avsevärt starkare och mer engagerande än Hercules. Men tekniken är inte riiiiktigt framme ännu, vilket får den olyckliga konsekvensen att i vad som ser ut som ”vanlig” tecknad film har man kompat in uppenbart datoranimerade monster. Let me tell you, det ser för jävligt ut.

Rent designmässigt har man föga förvånande baserat filmen på everything Greek, gärna urnor, kolonner och de stiliserade teckningar som ofta återfinns på sidan av dessa urnor. Miljömässigt tycker jag att det funkar riktigt bra och de mer övernaturliga karaktärerna (särskilt Hercules satyrcoach Philoctetes) har lånat en hel del från Pastoraldelen i Fantasia.

Hercules själv däremot är nära att även han se för jävlig ut. Den designmässiga stiliseringen upplever jag hos just honom som mest slarvig, i stil med bottennappet Oliver & Company. Hakan är en liten krumelur, öronen ser ut som kanelsnäckor och de närmast groteska vaderna påminner om Karl-Alfreds underarmar efter ett höggradigt spenatintag.

Till detta kommer insikten att jag faktiskt inte klarar av att acceptera Disneyfieringen av den grekiska mytologin. Namnbytet från Herakles till Herkules är väl ok. Men dels har man gjort Hades till en klassisk skurk, en underjordens gud som har mer gemensamt med djävulen än vad som faktiskt var fallet. Jag har i alla fall aldrig upplevt Hades som någon särdeles ondskefull figur. Dock ska ingen Tartarosskugga falla över James Woods, vars snabbsnackade och cyniske skurk är det bästa med hela filmen.

Dels har man gjort Hecules egen historia extremt barntillåten, något som jag förstås borde inse är oundvikligt men som jag ändå inte kan låta bli att störa mig på. Istället för att vara en konsekvens av att Zeus är otrogen mot Hera (och dessutom lurar sin egen sondotter att ligga med honom) är Disney-Hercules Zeus och Heras perfekta lilla kärleksbarn. Istället för att vara ett straff för morden på sina egna barn blir Hercules storverk något han utför för att Hades slänger en massa monster i hans väg. Det innebär också att vi naturligtvis aldrig får se förnedrande bilder på Hercules med hästskit upp till armbågarna i Augeas stall.

Lägg till detta en enda kvinnlig karaktär, Megara, som dessutom inte får något vettigt att göra utan endast utgöra drivkraft för Hercules att utföra sina stordåd. Då hjälps det inte att man försökt göra henne både smart och skarptungad.

star_full 2star_half_full

Annonser