På förekommen anledning av gårdagens decennie-film hos Fripps filmrevyer

***

alt. titel: Maffiabröder

GoodFellasI know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire

För Henry Hill är vägen från ”rags to riches” ännu enklare än den nyckfulla kärlek som Tony Bennett sjunger om. Henry vill bli gangster, ety gangstrar är män som är ”somebody” i ett hav av ”nobodys”.

Ung-och-hungrig i 50-talets Brooklyn börjar han jobba för Paulie Cicero och klänger sig tillsammans med Jimmy ”The Gent” Conway och Tommy DeVito allt högre upp i de kriminella maffiasfärerna. De har till synes allt – respekt och tillräckligt med pengar för att kunna bjuda flickvännerna på dyr champange på exklusiva nattklubbar.

Karen är en av dessa flickvänner som, när hon får en försmak av vad Henry egentligen är för en typ, inte har en tanke på att dra sig undan. Snarare tvärtom – ”It turned me on”. Först efter giftemålet inser hon till fullo att hon numera ingår in i en tajt sammanhållen gemenskap som ger en illusorisk trygghet och samtidigt normaliserar makarnas ”arbete”.

Tittiningarna på The Wolf of Wall Street och därefter Raging Bull gjorde mig nyfiken på mer Martin Scorsese. Han är ingen regissör jag har följt med någon större medvetenhet även om jag på ett eller annat sätt sett de flesta av hans filmer från och med Taxi Driver. Jag kände ett behov av sammanhang och därmed kändes GoodFellas som ett givet val.

I Henry Hill möter vi alltså återigen en man som funnits i levande livet (Hill dog 2012). I likhet med Jake LaMotta tycks han (av det vi får se) egentligen inte vara särskilt trevlig och i likhet med Jordan Belfort är han kriminell. Fast på ett lite annat plan. Intressant att notera i sammanhanget är att även Hill tjänade pengar på filmatiseringen, men jag kan inte se att det väckt samma upprörda känslor som det faktum att Belfort gjort det. Kanske publiken var mer känslig 2013 än den var 1990?

I mångt och mycket är GoodFellas en klassisk uppgång- och fallhistoria, med nedslag vid nyckelhändelser som rånet av Air France 1967 och Lufthansa 1978. På ett sätt skulle man kunna säga att rånen tydligt speglar den förändring som skedde i Henrys liv under de tio år som förlöpte mellan dem. ”Air France made me” konstaterar vår protagonist stolt, det var en lugn tillställning där ingen blev skadad och två killar helt lugnt kunde knalla ut med osannolika 420 000 dollar i en resväska. Everybody’s happy.

Klimatet har hårdnat 1978. Lufthansarånet gav långt mycket mer pengar än Air France (5 miljoner) men gjorde förstås också att man var betydligt mer orolig för tjallare. Här och var i New York dyker det upp döda medbrottslingar som inte betroddes med att kunna hålla käft. Även om Henry inte själv tar livet av någon av dessa är han fullt medveten om vad som pågår och bryr sig inte över hövan, it goes with the territory.

Jag kan inte påstå mig vara en kännare av maffiafilmer, men det som gör att GoodFellas sticker ut upplever jag är filmens översvallande stil. Det är en mustig blandning av tidshopp, enstaka ögoblicksbilder, freeze frames, berättarröster (både Henrys och Karens) och långa tagningar. Samtidigt lyckas Scorsese skapa någon slags vardaglighet i det hela, vilket förstås understryks av både Henry och Karen som förklarar hur de kriminella handlingarna både normaliseras och rationaliseras inom den värld man rör sig.

Det är många personer som befolkar GoodFellas, en strid ström av män med typiska maffiasmeknamn som Frankie ”The Wop” eller William ”Billy Batts” Bentvena. På så sätt känns filmen mindre intim än Raging Bull (men inte lika visuellt tilltalande). Samtidigt tycker jag att jag fick en bättre uppfattning om Ray Liottas Henry Hill som person än jag någonsin lyckades få grepp om Robert De Niros Jake LaMotta. Eftersom det sker främst genom Liottas egen röst kan jag förstå om man tycker att det blir väl övertydligt, men för min del tycker jag nog att Scorsese lyckas bäst med sitt ”varför” just här.

Eftersom jag åsåg Henry Hills upptåg med en tydlig minnebild av Jordan Belfort i bakhuvudet var det förstås oundvikligt att inte jämföra framställningen av dessa två kriminella herrar. Flera skillnader finns som gör att GoodFellas åtminstone känns mindre problematisk än The Wolf… Huruvida det gör den till en bättre eller sämre film kan däremot förstås diskuteras.

Till att börja med förmedlar Ray Liottas berättarstämma inte alls samma ironiska ton eller budskap som Leonardo DiCaprios. Förutom i slutskedet när det verkligen börjar gå åt helvete och då är både Henry och Karen så koksparanoida att det inte är någon större risk att man uppfattar händelserna som egentligt lustiga. Överhuvudtaget är knarket inte något häftigt i GoodFellas, Scorsese serverar här sin publik istället en ganska traditionell bild av den patetiske missbrukarlosern.

Paralleller finns också mellan karaktärerna Tommy och Donnie. Där Jonah Hills Donnie blir mestadels en hög clown är det ingen större risk att man uppfattar Joe Pescis nasale Tommy som en ”funny guy”. Scenerna där han skjuter den stackars Spider först i foten och sedan till döds för vad Tommy uppfattar som personliga förolämplingar skulle ha kunnat göras roliga men är det inte, bland annat eftersom vi får se de övrigas mer eller mindre upprörda reaktioner på Tommys beteende.

Det som emellertid förenar alla Scorseses biografimän är förstås det faktum att de åtminstone vid någon punkt av sitt liv är ”somebody”. För vem vill göra en film om en ”average nobody”, en ”schnook”?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser