The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.

The Virgin Suicides är alltså Coppolas första film och beskriver (bland annat) det själsdödande förortslivet genom de fem systrarna Lisbon: Therese, Mary, Bonnie, Lux och Cecilia. Traktens pojkar blir helt förtrollade av pentetten, vilken snart dock reduceras till en kvartett då Cecilia tar livet av sig. Systrarna lever hårt hållna av sina religiösa föräldrar och tycks tack vare en högre och högre grad av isolering vara nästan helt utlämnade åt varandras sällskap.

The Virgin Suicides har nästan genomgående ett slags gultintat dis över sig som gör att den ser ut som ett 70-talsfotografi samtidigt som man får en känsla av evig sommareftermiddag. I mer allvarliga scener slår det däremot över i kallt blått för att mot slutet stöta i ett förgiftat grönt. Generellt är det gultintningen som fungerar bäst — scenen där pojkarna och systrarna kommunicerar över telefon via Gilbert O’Sullivan är skönt melankolisk och bitterljuv.

Som en motvikt till ljuset är död och blottställande högst närvarande redan från början. Gatans almar blir raskt utdömda med olycksbådande röda lappar på grund av almsjuka. Det dekorativa staketet framför familjen Lisbons hus som till slut måste slitas bort med hjälp av en bil är bara ett litet steg på den exponerande Golgatavandring de får utstå tack vare grävande medier och nyfikna grannar. Alla undrar de vad som egentligen pågår där inne i huset — tar föräldrarna verkligen sitt ansvar för unga Cecilias död på allvar?

Skådespeleriet är genomgående mycket bra med ett par roliga biroller åt Danny DeVito och Scott Glenn. Kirsten Dunsts Lux flyter fantastiskt väl med i den gula stämningen. Pappa Ronald i form av James Woods är grå och lite böjd och precis lagom tråkbeige i sina kortärmade skjortor för en gymnasiemattelärare. Fullkomligt magnifik i sin uppenbarelse som modern Sara ser vi Kathleen Turner i en betydligt striktare och mer skräckinjagande version av hennes Beverly Sutphin, Serial Mom.

Jag har tyvärr lite svårt för de jungfruliga självmorden. Inte så mycket på grund av självmorden som jungfrurna själva, eller kanske snarare på det perspektiv genom vilket vi får se dem. Det är naturligtvis ingen slump att de alla är döpta efter katolska helgon, utom Lux vars namn å andra sidan inte kräver någon värst avancerad tolkning i det här sammanhanget. Systrarna går genom filmen ouppnåeliga, distanserade, oförklarliga — de blir aldrig personer för de hänryckta grabbarna och därmed inte heller för oss tittare. För mig blir det här bara en lite tjusigare omtagning av evinnerliga tider av manligt piedistalsättade. De är oförstörda madonnor allihopa, till och med (och här blir det i och för sig lite intressant) Lux som verkligen inte kan sägas vara någon jungfru när filmen är till ända.

Hur hädiskt det än kan låta måste jag när det handlar om tonårsjälvmord istället propagera för den klassiska Heathers (vars svenska titel, Häxor, läxor och dödliga lektioner, är nästan lika klassisk den), eller varför inte Pump Up the Volume?

14 reaktioner till “The Virgin Suicides (1999)”

  1. Skönt att se ditt relativt låga betyg. Jag tycker nämligen inte heller att det här är någon höjdare men att som filmälskare säga det högt verkar vara att häda.

  2. Intressant att du tog dig an den här. Jag har den liggandes och har varit nära att dra igång den både tre och fyra gånger, men så har det alltid kommit något annat i vägen. Blev riktigt sugen på att se den en gång för alla nu, trots ditt svala omdöme. Tidigare erfarenheter visar ju att just svala omdömen av dig på såna här filmer brukar vara ett hyggligt bevis på att de faller mig i smaken. 😉

  3. @Fiffi: Det känns ju som att det är den här och Lost in Translation som gjorde henne till cineasternas gunstling. Jag kanske borde ge mig på LiT också, för den här och Marie Antoinette gjorde verkligen inga större intryck på mig. Som synes.

    @Pladd: Hahaha, kunde just tro det 😉 När ska vi hitta de där filmerna som jag gillar, men inte du? Hittills känns det alltid som det varit tvärtom. Om du inte redan hade sett Stranger Than Paradise skulle min text om den lilla ”pärlan” få dig att rusa till spelaren 😀

  4. Var inte heller så där jätteförtjust i den här heller. Hela handlingen doldes liksom i ett bitterljuvt och vackert skimmer, ett vackert skimmer som iofs räckte till att ge filmen en trea i betyg. Gillar Lost in Translation bättre. Har kvar att se Somewhere och Marie A.

  5. Detta är faktiskt min favorit av SC filmer. Det är just den där drömska känslan i filmen som gjode att jag gillade den. Filmen känns lite som en avlägsen kusin till Inventing the Abbots om du sett den.

  6. @Jojjenito: Det känns som sagt som att jag borde ge LiT en chans också. Å andra sidan var jag inte så förtjust i melankolisk Murray i Broken Flowers.

    @filmitch: Har jag aldrig hört talas om måste jag erkänna. Vad är det för någe?

  7. Den har gått på Tv nga gånger det har blivit att jag nog har sett filmen åtminstone två ggr men det är ett tag sen.
    Det är en typisk ”coming of age” film där två bröder från en arbetarfamilj kommer i kontakt med en rikare familj ,Abbots, som har tre naturligtvis snygga döttrar. Äldre brodern drivs av en hatkärlek till de rika och börjar ”inventera döttrarna”. Inget mästerverk men en såndär lite bitterljuv film som sätter sig.

  8. Lost in translation är en JÄTTEBRA film. Det är nästan så jag inte kan tro att det är Sofia Coppola som gjort den ;D

    Skämt åsido, det är inget större fel på Marie Antoinette heller, men gränsen mellan pretentiöst dravel och riktigt bra film är hårfin och Sofia Coppola har inte riktigt koll på den gränsen – än. Tycker jag.

  9. Jag måste erkänna att jag inte sett en enda Sofia Coppola-regisserad film vad jag minns. De finns dock på min ständigt växande att se-lista. Men himla lustigt att du nämner Pump Up the Volume för den skrev jag om igår!

  10. @filmitch: Låter intressant, tack för tipset.

    @Fiffi: Som sagt, melankolisk Murray är inte riktigt min grej men jag ska absolut ge den ett försök någon gång. Både Marie Antoinette och Virgin Suicides är det väl inget större fel på men jag lyckas inte uppbåda mer än ett milt intresse för dem. Jag blir inte ens upprörd över att de eventuellt skulle kunna korsat gränsen till pretentiöst dravel och det är inget bra betyg 😉

    @BRC: Av de jag har sett kan jag ju knappast påstå att du har missat något… Kul sammanträffande — ska genast hoppa över och läsa!

  11. Jag har faktiskt inte tänkt på om den omvända situationen, men det finns säkert mängder med filmer jag inte gillar som du av någon outgrundlig anledning finner underhållande. De förekommer inte så ofta på våra bloggar bara. 😉

    Åh, en sågning (förmodar jag) av Stranger kan inte vara tråkig läsning! 😀

  12. @Pladd: Så måste det naturligtvis vara 😀 Jag siktar i alla fall på att recensionen ska vara roligare än jag tyckte filmen var. Det borde inte vara särskilt svårt 😉

  13. á propos melankolisk Murray. Han börjar mer och mer likna Peter Sellers i sina gestaltningar. En vilsen, komisk, outgrundlig, så där lagom skruvad (t.ex. Being There)

  14. @Cilax: Absolut, klurig iakttagelse! Och som av en händelse är jag inte särdeles förtjust i vilsen Sellers heller 😀 Hela den där ”ledsna clown”-grejen funkar inte riktigt för min del.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: