Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.

The Virgin Suicides är alltså Coppolas första film och beskriver (bland annat) det själsdödande förortslivet genom de fem systrarna Lisbon: Therese, Mary, Bonnie, Lux och Cecilia. Traktens pojkar blir helt förtrollade av pentetten, vilken snart dock reduceras till en kvartett då Cecilia tar livet av sig. Systrarna lever hårt hållna av sina religiösa föräldrar och tycks tack vare en högre och högre grad av isolering vara nästan helt utlämnade åt varandras sällskap.

The Virgin Suicides har nästan genomgående ett slags gultintat dis över sig som gör att den ser ut som ett 70-talsfotografi samtidigt som man får en känsla av evig sommareftermiddag. I mer allvarliga scener slår det däremot över i kallt blått för att mot slutet stöta i ett förgiftat grönt. Generellt är det gultintningen som fungerar bäst — scenen där pojkarna och systrarna kommunicerar över telefon via Gilbert O’Sullivan är skönt melankolisk och bitterljuv.

Som en motvikt till ljuset är död och blottställande högst närvarande redan från början. Gatans almar blir raskt utdömda med olycksbådande röda lappar på grund av almsjuka. Det dekorativa staketet framför familjen Lisbons hus som till slut måste slitas bort med hjälp av en bil är bara ett litet steg på den exponerande Golgatavandring de får utstå tack vare grävande medier och nyfikna grannar. Alla undrar de vad som egentligen pågår där inne i huset — tar föräldrarna verkligen sitt ansvar för unga Cecilias död på allvar?

Skådespeleriet är genomgående mycket bra med ett par roliga biroller åt Danny DeVito och Scott Glenn. Kirsten Dunsts Lux flyter fantastiskt väl med i den gula stämningen. Pappa Ronald i form av James Woods är grå och lite böjd och precis lagom tråkbeige i sina kortärmade skjortor för en gymnasiemattelärare. Fullkomligt magnifik i sin uppenbarelse som modern Sara ser vi Kathleen Turner i en betydligt striktare och mer skräckinjagande version av hennes Beverly Sutphin, Serial Mom.

Jag har tyvärr lite svårt för de jungfruliga självmorden. Inte så mycket på grund av självmorden som jungfrurna själva, eller kanske snarare på det perspektiv genom vilket vi får se dem. Det är naturligtvis ingen slump att de alla är döpta efter katolska helgon, utom Lux vars namn å andra sidan inte kräver någon värst avancerad tolkning i det här sammanhanget. Systrarna går genom filmen ouppnåeliga, distanserade, oförklarliga — de blir aldrig personer för de hänryckta grabbarna och därmed inte heller för oss tittare. För mig blir det här bara en lite tjusigare omtagning av evinnerliga tider av manligt piedistalsättade. De är oförstörda madonnor allihopa, till och med (och här blir det i och för sig lite intressant) Lux som verkligen inte kan sägas vara någon jungfru när filmen är till ända.

Hur hädiskt det än kan låta måste jag när det handlar om tonårsjälvmord istället propagera för den klassiska Heathers (vars svenska titel, Häxor, läxor och dödliga lektioner, är nästan lika klassisk den), eller varför inte Pump Up the Volume?

Annonser