Vad får man om en regissör av italienskproducerade spagettiwesterns tar sig an den klassiska amerikanska organiserade brottsligheten, vilken primärt tog form under förbudstiden? En episk klassiker enligt många, en mastodontfilm på mastiga 229 minuter. Själv känner jag mig inte lika övertygad.
Till de sorgsna tonerna av ”Yesterday” återvänder David ”Noodles” Aaronson 1968 till New York, staden från vilken han flydde för sitt liv 35 år tidigare. Nu har han lockats tillbaka av ett mystiskt brev och frågan om vem eller vilka som har lyckats klura ut hans verkliga identitet. Mycket har naturligtvis förändrats, men besöket blir också en möjlighet för Noodles att återbesöka sitt förflutna, en resa man anar att han dittills inte klarat av att göra.
I det judiska ghettot i New Yorks Lower East Side försöker Dominic, Patsy Cockeye, Max och Noodles att klänga sig upp i den brottsliga hierarkin. De är trötta på att ta emot småslantar från den marginellt mer framgångsrike Bugsy och i bästa fall hitta ett fyllo som de kan råna när polisen inte tittar. Tack vare Noodles påhittighet lyckas de också över förväntan, men med katastrofala resultat för gruppen som innebär att Noodles åker in i ungdomsfängelse.
Tio år senare möts han vid fängelseporten av Max som informerar honom om att gänget nu är en kraft att räkna med. Max sveper snabbt med Noodles till ”the hottest spot in town”, en lönnkrog som kontrolleras av grabbarna och till vilken det även hör en bordell. Men under Noodles frånvaro har hans självklara ledarskap tagits över av Max och trots ett flertal framgångsrika kupper ligger konflikten och pyr under ytan. Noodles är nöjd med att vara sin egen chef, en stor gangster på en liten arena, medan Max har större ambitioner än så.
Som alltid blir det lite orättvist när man ser så här pass gamla (kom igen, åttiotalet var slut för tjugo år sedan!) filmer för första gången. Once upon… kom förvisso efter de två första delarna i Gudfadern-serien, men jag tänker säkert på en massa andra filmer som i sin tur kom efter den, men som jag sett innan, när jag till slut tagit mig fram till Leones mastodontverk. Dessutom ska regissören ha börjat fundera på sin gangsterepik redan när han filmade Once Upon a Time in the West. Historien utgår från den självbiografiska boken The Hoods av Harry Grey (pseudonym för Harry Goldberg) och den publicerades redan 1952, nästan tjugo år innan Mario Puzo behagade spotta ur sig sin roman.
Men nu är en gång sakernas tillstånd som de är och därför har jag svårt att skaka av mig känslan, hur orättvis den än må vara, av att Leone i sin gangsterskildring inte visar mig något som jag inte redan sett flera gånger. Lojalitetsbanden som smids till stål på the mean streets of New York i unga år, de mutade poliserna och fackpamparna, de sorglösa kupperna som inledningsvis ger livet en spänningssötma av aldrig tidigare skådat slag, de oanade förmögenheterna som man kan slösa på snajsiga kläder och sin best gal samt, naturligtvis, det råbrutala våldet.
Dessutom tycker jag att Leone (och hans kader av medmanusförfattare, sju stycken allt som allt) har hoppat över väl mycket bakgrund till förmån för sin berättelse. Jag vill veta hur grabbarnas lilla organisation passar in i New Yorks organiserade gangsterväv. Mitt intryck är nämligen att sådana frifräsare som de framställs som, knappast tolererades av de stora elefanterna. Vi får heller inte veta i princip någonting om pojkarnas egna bakgrunder eller drivkrafter. Noodles läser vid ett tillfälle Jack Londons bok Martin Eden (på toaletten, det enda lugna ställe han har tillgång till och så värst lugnt är det inte där heller ska det visa sig). Har han intellektuella ambitioner eller ska boken enbart vara en alludering på hans egen strävanshistoria i ett helt annat sammanhang? Någon fortsatt hänvisning till en läsande Noodles får vi i vilket fall som helst inte. Hans tio år i ungdomsfängelse nämns vid ett enda tillfälle när de väl är över.
Ok, ska vi vara helt ärliga är Once Upon… en film som trots sin karakteristiska historia genom Leones framställning både visuellt och narrativt höjer sig över mängden (en mängd som jag i och för sig är rätt obekant med, ska erkännas) av gangsterfilmer. I filmens själva introduktion är hoppen i tid och rum så pass hastiga att det kan kännas lite förvirrande men det ger sig snart och det parallella berättandet av Noodles historia i slutet av 60-talet och 35 år tidigare är klurigt invävt i varandra. Slutet är av den där öppna typen som ger goda möjligheter till olika tolkningar även om det fick mig att sitta som en fågelholk. Många scener dröjer sig kvar, för min del särskilt Noodles jakt in i kycklingdunsfabriken, och den lite suddiga känslan i den tidigare berättelsen (pre-ungdomsfängelse) länder en stark nostalgisk ton till det hela, en ton som passar bra in i filmen som helhet.
Ennio Morricones klassiska panflöjtsmusik kan inledningsvis kännas lite malplacerad när torra westernvidder har bytts ut mot asfalt och höghus men det är elegant löst genom att låta karaktären Cockeye ha en liten pipa som han spelar på allt som oftast.
Däremot kan jag inte tycka att skådespelarprestationerna är något att förundras över (och nu känner jag mig verkligen jättejättetjurig), alla inblandade gör ett helt ok jobb men jag tror att problemet är att jag aldrig kan glömma bort att det är en film jag tittar på. Möjligen är ansiktena bara alltför välbekanta, med Robert De Niro som den vuxne Noodles och James Woods som Max i spetsen.
Nej, nu kan jag inte längre hålla mig, det måste ut. Av alla brister var det sexet och, i förlängningen, kvinnoporträtteringen jag blev absolut mest konfunderad och frustrerad över. Jag är inte tillräckligt välbekant med Leone för att kunna avgöra om detta är i linje med hans tidigare filmer, känner sig någon på mer god fot med honom får ni gärna upplysa mig.
Grunden läggs redan i pojkberättelsen och Noodles absolut första återblick på det förflutna han trodde att han lämnat för evigt. Genom ett titthål på en toalett (en annan än lästoaletten) ser han en ljuv varelse dansa omkring. Entré: den ouppnåeliga madonnan Deborah (spelad av en, i det närmaste obscent, söt Jennifer Connelly i sin första filmroll). Hon är dock inte mer madonnelik än att hon generöst och fullt synligt byter om trots att hon är medveten om Noodles heta blickar.
På lästoaletten (som är gemensam för hela huset) stöter Noodles istället på Peggy som inte är lika generös. Hon kräver en bakelse som betalning för sina tjänster men utför dem glatt och villigt. Entré: den glada horan.
När Noodles blir hämtad av Max från fängelset är det första han får från sin kompis (förutom en grabbig kram förstås) en yppig och villig kvinna att förlusta sig med på vägen in till stan. Förutom jobb är sex (eller tjejer) det enda killarna tycks ha gemensamt. Det är i alla fall ett av de få samtalsämnen som dyker upp i deras konversationer när de för en gångs skull slutar funderar på hur de ska kunna roffa åt sig ännu mer av New Yorks gangsterkaka.
I den här typen av filmer har man naturligtvis vant sig vid att kvinnor oftast är små bihang, vilka på sin höjd tjänar som förströelse när dagens skjutande är över. Ingen skillnad här: för Max gangsterbrutta Carol ligger örfilen blott en provocerande kommentar bort. Men eftersom hon gladeligen erbjuder sig att ha sex med Max och Noodles samtidigt kan man ju tänka sig att hon säkert har masochistiska böjelser också.
Once Upon… bjuder dessutom på inte mindre än två våldtäkter. Den första räknas knappt, under ett diamantrån sätter Noodles på en kvinnlig sekreterare (den redan ovan nämnda Carol) och det dröjer inte länge förrän det är helt uppenbart att våldtäkten sömlöst övergått till ett ”vanligt” samlag istället. Senare avslöjas det att Carol gillar att ha flera partners samtidigt medan hennes man tittar på.
Nummer två är betydligt mer obehaglig. Noodles har, med lite ekonomiska incitament, bestämt sig för att försöka vinna den ouppnåeliga Deborah. Trots att han spenderar både tid och pengar på henne och försäkrar att ”Nobody’s gonna love you like I love you” vill hon hellre satsa på en Hollywoodkarriär.
Aningens besviken försöker han trots allt mjuka upp henne lite i bilen på väg hem från restaurangen men de motvilligt givna kyssarna övergår snart i mer aktivt motstånd. Scenen är trång och klaustrofobisk och betydligt jobbigare att se än allt det fysiska våld man dittills matats med. Till slut står Noodles på gatan med rocken i näven medan Deborah sitter med mascaran rinnande och sina sönderrivna kläder tryckta mot bröstet i bilens baksäte.
Med denna scen tappar Once Upon… och Leone åtminstone den här tittaren. Inget i filmen ger mig intrycket av att Noodles (som i alla fall fram till denna punkt framställts som en rätt positiv huvudperson) ångrar sitt tilltag, bortsett från att han sannolikt inser att han för alltid blåst sina chanser hos Deborah.
Istället vandrar han iväg i en vacker gryning ackompanjerad av Morricones känslosamma och bitterljuva stråkar. Lite senare ser vi Deborah på tåget som ska ta henne till drömfabriken. Genom de obligatoriska ångmolnen kommer Noodles och tittar längtansfullt på tåget som långsamt rullar ut från stationen och fortfarande ljuder samma bitterljuva stråkar.
Hade våldtäkten aldrig ägt rum hade jag inte haft några problem att acceptera dessa scener som en förvisso lite smörig version av ”the one that got away” men nu känner jag mig mest förvirrad.
Nej, denna ambivalens och de övriga tveksamheter jag upplever gör inte till något mästerverk i mina ögon och jag är mest tacksam över att Leone fick nobben att genomföra sitt ursprungliga projekt: att släppa hela historien som två filmer á tre timmar vardera.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Nu var det länge sen jag såg den och jag minns inte detaljer direkt men jag minns att jag tyckte att den var mycket bra. Såg den mitt i natten och den höll mig vaken i fyra timmar (bara en sån sak!). Sedan minns jag att jag tyckte att den var ofrivilligt komisk på många ställen samtidigt som den är elak och rå vilket är väldigt märkligt. Men jag gillar det.
Minns den också som väldigt rå och känslokall, om än vacker i vissa stunder. Just därför var det svårt att veta vad jag egentligen tycker om Noodles. En sympatisk skitstövel eller ett offer för sin omgivning eller något däremellan. Svårt att avgöra.
Hur som helst, en lysande text. Jag är tveksam till att jag skulle klara av att så tydligt förmedla filmens känsla och samtidigt resonera kring egna argument. Bravo!
Hur ogärna jag än vill måste jag ge dig rätt. Kanske vi ska ta ett nytt tema ”Ett blogginlägg man ångrade att man läst” 😉
När jag såg filmen första gången tyckte den var sisådär det var vid en omtittning filmen blev en av de filmer jag älskar mest. En av anledningarna är just lite av den ofullständighet som präglar filmen. det är många frågor som saknar svar vilket i mitt fall gör filmen mer intressant och trolsk. Lägg sedan till att jag gillar filmer där ”åren går” och Morricones fantastiska musik.
Mitt stora problem är just kvinnoskildringarna jag hittar ingen ursäkt eller förklaring. Det är helt enkelt unket men jag har nog valt att titta bort trots allt då filmens magi i övrigt överskuggar detta.
Välskrivet och väl underbyggd kritik till en av mina favoritfilmer jag har ett antal filmer kvar innan jag när fram till denna i mitt ALIM projekt men då ska jag se den med ditt inlägg i sinne och minne 🙂
@Svart Noir: Jag är ju medveten om att filmen är en favorit för många och visst hade den sina poänger. Men det funkade helt enkelt inte för min del. Sorgligt men sant (man vill ju gärna tycka att allt man ser är bra).
@Pladd: Oj, vad roligt att du tyckte det, tack! Det berömmet känns mycket värt från dig som är väldigt duktig på att förmedla filmkänsla i text. Ja, Noodles är en väldigt ambivalent karaktär, vilket väl i och för sig skulle kunna ses som en styrka i sig.
@Filmitch: Tack! Det känns bra få sådana lovord från någon som ju egentligen inte alls delar samma upplevelse av filmen. Jag kan absolut förstå att man blir fångad av filmens känsla och Morricones musik och då kan man ju ibland bortse från övriga skavanker.
Jag har förstått att den här filmen ingår i en trilogi tillsammans med Once Upon a Time in the West och Duck You, Sucker!. Det känns väl som en ganska krystad trilogi som mer är mediagrej än nåt som Leone själv hade tänkt ut.
Lustigt hur du är glad över att det inte blev 2 filmer à 3 timmar. Själv hade önskat mig en mini-serie, men nog inte en på 6 timmar.
@Jojjenito: Minst sagt krystad, jag måste erkänna att jag har svårt att ens se kopplingarna mellan West och Duck, You Sucker (tror ditt kommatecken hamnade lite på sniskan 😉 ) Absolut, en TV-serie hade nog varit en bättre väg att gå jämfört med två mastodontfilmer. Men när första filmen inte riktigt passar gommen, så…