Föräldrar sägs ofta vara beredda att göra vad som helst för sina barn (särskilt om de läspar lite så där gulligt och gör charmiga body builder-gester). Men att kidnappa en hel akutmottagning är kanske att ta i.

John och Denises son Michael faller ihop på en baseballmatch och det uppdagas att han har ett starkt förstorat hjärta. Enda räddningen är en hjärttransplantation och eftersom det är helt uppenbart att John och Denise inte har en kvarts miljon till en sådan undanstoppade på ett skatteparadiskonto eller ens i madrassen rekommenderar de kallhamrade sjukhusadministratörerna (med dollartecken istället för irisar) att föräldrarna tar hem Michael och ser till att han dör i någorlunda bekvämlighet.

John, som hittills varit en duktig medborgare som trott på Systemet, blir mer och mer desperat. Hans sjukförsäkring täcker inte dylika ingrepp (då de räknas som ”frivilliga”) och någon annan hjälp står inte att få. Så när hans hustru skriker åt honom att han ska göra någonting sätter han igång att som en Riktig Man agera istället för att vädja till myndigheter och fylla i blanketter. Under vapenhot stänger han av akutmottagningen på det sjukhus där hans son är intagen och kräver att grabbens namn ska hamna högst upp på donatorslistan. Sedan är det bara att sitta och vänta på att Gud ska ingripa.

Ämnet för John Q, det faktum att miljontals amerikaner står utanför sjukförsäkringssystemet och därför inte är berättigade till särskilt mycket sjukvård (och definitivt inga hjärttransplantationer), är både intressant och angeläget. Det är däremot inte John Q. Hela filmen slår en istället över skallen med en gigantisk träklubba som på sant tecknat filmmanér skriker “Bry dig!” under tiden. Det är som om någon kommit åt caps lock och hela manuset är skrivet i versaler. GANSKA JOBBIGT EFTER ETT TAG, ELLER HUR?

Därför får John och Denise vara hederliga människor som sliter och släpar men som trots detta (eller kanske tack vare?) blir blåsta. De skrattar tillsammans, har en underbar relation med sin son, går i kyrkan och på grabbens baseballmatcher på söndagarna. Däremot får chefskardiologen (cynisk James Woods) och sjukhusdirektören (kallsinnig Anne Heche) utbyta besvärade blickar när John och Denise gråter översiggivet när de får veta att deras son är allvarligt sjuk för strax därefter kräva 75.000 dollar kontant i handpenning av paret för att ens överväga en operation.

Schyssta polisförhandlaren Robert Duvall blir sidsteppad av sin skitstövel till chef (Ray Liotta, naturligtvis — visst hade det varit mycket mer spännande om man vänt på dessa skådisars karaktärer?) som inte hyser några samvetsbetänkligheter att skjuta mot John trots fara för gisslan (”They had better keep their heads down”). Även titeln John Q (Johns mellannamn är Quincy) kan inte vara annat än en alludering på uttrycket John Q Public — imorgon skulle det kunna vara din son som ligger på sin pinobädd.

Genus-o-metern ges dessutom en hel del att tugga på. Johns tips om hur man blir en Riktig Man framförda till den medvetslöse sonen (smörigt så det förslår) går ut på att behandla kvinnor som prinsessor och att göra det man föresatt sig att göra, oavsett omständigheterna. Kvinnorna ges övervägande rollen av att gråta och rasa mot ödet samt uppmana sina män att göra någonting. Och, ska jag ska vara helt ärlig, om min man, som skulle fara iväg, vände sig till vår son (som vid tillfället kanske är sju) och sade ”Take care of your mommy, you’re the man of the house now” skulle min avskedsgest bli något i stil med ett skrevknä snarare än en mesig kram och tårar (tårarna kan jag garantera att min man skulle stå för).

Dessutom blir det väldigt konstigt när alla hela tiden är så övertygade om att John är schysst, det påminner i vissa avseenden om inställningen till Paul Kersey och hans korståg. Det blir aldrig ens fråga om ett Stockholm-syndrom mellan John och hans gisslan för de är i princip på hans sida redan innan han dragit sin pistol. Denise vägrar att lämna ifrån sig någon som helst information om sin man med hänvisningen ”I’m on his side, not yours”. Denzel Washington gör sällan bort en roll och även här är han helt ok, men materialet han blivit satt att agera efter…

Som sagt, en behjärtansvärd fråga som fumlas bort i ett synnerligen tungfotat utförande. Utan att ens ha sett den kan jag med förtroende rekommendera Sicko istället.

Annonser