CasinoSå var det dags för Marty Scorseses andra maffiafilm efter GoodFellas. Här finner vi emellertid inte vår huvudperson Sam ”Ace” Rothstein mitt i maffiasmeten, utan som en distansarbetare i Las Vegas. Som styrande (i praktiken om än inte i teorin) över det framgångsrika casinot Tangiers är det också hans jobb att se till att en avsevärd del av vinsterna inte går till staten Nevada och skattemyndigheterna, utan till bossarna som sitter i mellanvästern.

Det är mycket som måste klaffa och många nävar som måste ges prasslande handslag, Las Vegas är på alla nivåer ”kick back city”. Därför genererar ankomsten av Aces barndomsvän Nicky Santoro en hel del grus i maskineriet. Nicky har inte mycket hämningar att tala om och får därför snabbt lagens ögon på sig med sina försök att hota och fuska sig till pengar (”I saw it as untouched”). Hans eskapader gör också att Ace hamnar under luppen.

Vilken bland annat leder till att upplägget som utnyttjat det faktum att byråkratis kvarnar mal långsamt faller som ett korthus. För att få verka i casinoverksamheten måste man nämligen ha licens, något som Ace är fullt medveten om att han med sin maffia- och spelhistoria aldrig skulle få. Det fina i kråksången är att det räcker med att man har en ansökan om licens liggande. Tack vare Nicky plus det faktum att Ace kanske börjat känna sig lite väl säker i sin position och därmed avskedat en viktig persons svärson hamnar hans licensansökan plötsligt överst i högen.

Återigen har Scorsese alltså riktat sin kamera mot människor som för en kort sekund får smaka på det ljuva livet, vilket sedan raskt surnar på det mest förutsägbara vis. Det som eventuellt skiljer Ace från medbröderna Jake, Henry och Jordan är att han faktiskt till viss del är ett offer för omständigheterna – korkade medarbetare, ”chefer” utan insikt i vare sig braschen eller Las Vegas och inte minst den olycksaliga kärleken till hustrun Ginger.

För att vara en Scorsese-kvinna får Ginger ta ovanligt mycket plats i Casino, om än inte i någon särdeles positiv bemärkelse. Hennes besatthet av hallicken Lester Diamond (en skönt sliskig James Woods) matchas bara av Aces besatthet av henne. Han är närmast stjärnögt övertygad om att hans kärlek och förtroende ska kunna förändra den cyniska kvinnan och det är bara när hon sviker deras gemensamma barn som han börjar inse slaget förlorat.

Sharon Stone fick mycket beröm för sin rolltolkning och jag kan inte tycka annat än att den är befogad (ett beröm som jag är beredd att utsträcka till en liknande prestation i den för övrigt inte alls lika intressanta Simpatico). Återigen snuvar Scorsese oss på konfekten med avseende på varför Ginger är som hon är, men i Stones furiösa framfart hinner man knappt tänka på det. Det är liksom bara att luta sig tillbaka och ta in hennes närmast övernaturliga förmåga att förstöra för sig själv och, i förlängningen, de runt omkring henne.

Skulle man störa sig på framställningen av hennes dåliga moderskap i förhållande till dottern Amy matchas det till viss del av Jordan Belforts minst lika usla faderskap i The Wolf… Gemensamt för alla fyra filmerna (Raging Bull, GoodFellas, Casino och The Wolf…) är dock att även om barnen inte råkar illa ut rent fysiskt finns det alltid något ögonblick som påminner oss om att de obevekligen blir till storögda offer när deras föräldrar är upptagna med att ödelägga sina liv.

Men det är inte bara Gingers själva uppenbarelse som överväldigar tittaren, Scorcese öser på med klippning, färger, mönster musik och konkurrerande berättarröster som nästan pratar i munnen på varandra. I det hysteriska tempot har jag inga större problem med att se Casino som en slags övergång mellan GoodFellas och The Wolf… trots att det är många år som skiljer dem åt. And me like the transition… Snyggare än GoodFellas, mindre ambivalent än The Wolf…

Åren må passera, men mänskliga svagheter är ändock alltid desamma. I likhet med en febrig aktiemarknad levererar Las Vegas glittrande lockrop om snabba pengar och, you guessed it, det ljuva livet. Knepet i Vegas är att ge storspelarna (whales) tillräckligt mycket lina för att de ska känna sig säkra på sin vinst och sedan långsamt veva in dem tills dess att de har förlorat mer än de från början vann (”Keep ‘em playing and keep ‘em coming back”). Känns resonemanget kanske igen från viss kokainsniffande mentor vid namn Mark Hanna?

Casino avslutas med att Ace sorgesamt noterar att Vegas förlorat all klass och stil jämfört med perioden när han höll i rodret, spelarnas paradis har förvandlats till ett familjeorienterat Disneyland. Istället för maffian har stora företag armbågat sig in på marknaden och istället för smutsiga fackföreningspengar som sponsrar verksamheten är det nu möjligen lagliga men inte mindre smutsiga riskkapitalistpengar. Manegen är krattad för världens Jordan Belforts? Det enda man kan känna sig säker på, oavsett tidsperiod och marknad är att ”the players don’t stand a chance”.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser