X3: John Ajvide Lindqvist (2022 & 2023)

Jag kopplade greppet om hålen i John Ajvide Lindqvists bibliografi efter 2021 års Vänligheten. Det som var extra roligt med trojkan Verkligheten, Blodstormen 1: Skriften i vattnet och Sommaren 1985 var att de sinsemellan bjöd på olika innehåll. Språkmässigt upplever jag däremot att de ligger nära varandra, med ett reflekterande och (särskilt i fallet Sommaren 1985) återblickande tilltal. Möjligen blir jag lurad i detta omdöme av att författaren är väldigt förtjust i att använda ord med förledet ”där-” (därtill, därvid, osv) och inledningen ”Gott så…” eller något i den stilen för att plocka tillbaka läsaren efter en utläggning. På det hela taget är dock Ajvide Lindqvist en så pass bra författare (och inläsare av sina egna alster) att jag hälsar dessa upprepningar med igenkännandets glädje snarare än irritation.

Av dessa tre är Verkligheten den kortaste, men med ett välbekant tema. Under sin karriär har författaren flera gånger återkommit till det där tunna och sköra draperiet som skiljer vår vardagliga och upplevda verklighet från…något annat. Det här gången handlar det om tvåbarns- och bonusmamman Heidi Hallberg och att hon har svårt att avgöra vad som är verkligen eller inte är inte så konstigt eftersom hela familjen deltar i realityprojektet ”Hemma hos Hallbergs”. Efter tre säsonger har Heidi stora svårigheter att veta om hon är en person ”på riktigt” eller en rollfigur, skapad av en kader showrunners, scenografer och fotografer.

Läsarna fick en liten föraning i X, men med Skriften i vattnet visar Ajvide Lindqvist att han utan problem också kan svänga ihop en actionpackad mysteriethriller à la Millennium. Som av en ren händelse får bokens huvudperson Julia – före detta polis, numera deckarförfattare – också erbjudande om att ta över stafettpinnen i sagda serie efter David Lagercrantz. Själva thrillerdelen av romanen tar dock avstamp i ett brutalt mord på en av Julias barndomskamrater.

Med Sommaren 1985 skulle jag säga att författaren är tillbaka på mammas gata, med starka Stephen King-vibbar. Kompisgänget som träffats på samma skärgårdsö under hela sin barndom har nu smällt rakt in i pubertetsväggen och den här sommaren är inget som förr. Slitningarna och sprickorna i gänget förvärras av att grabbarna i ett tidigt skede hittar en sjöjungfru på en vådlig utflykt till ön Svärtan.

Av en ren slump läste jag (eller ja, lyssnade på) sommar-boken först och det var nog tur för den. För med de andra två i ryggen skulle jag säga att den nog var den minst innovativa av de tre. Ajvide Lindqvist plockar förvisso in stråk av såväl HBTQI-frågor, som självskadebeteende och psykisk ohälsa, samt en rejäl missbruksallegori men det hela känns en smula slentrianmässigt. Men eftersom handlingen tilldrar sig under den famösa Live Aid-sommaren får vi i alla fall musikreferenser som rör sig bortom The Smiths och Morrisey-territorium.

Verkligheten bekräftar varenda ytlig fördom jag har om reality-familjer och influensers, vilket kanske inte säger mer än att jag delar dessa fördomar med Ajvide Lindqvist. Det gör dock att boken framförallt är väldigt rolig, medan det gruvliga slutet inte var någon större överraskning. Men jag uppfattar att författaren i det avseendet valt att köra Hitchcock-taktiken och egentligen inte göra någon större hemlighet av vad som komma skall. Så får läsaren sitta där och våndas över den lilla, men ack så viktiga, frågan ”När?!”

Skriften i vattnet var utan tvekan min favorit i treklövern, men det hänger till stor del att jag tycker att romanen var ett riktigt underfundigt omtag på Millenniumupplägget. Den tydligaste skillnaden är förstås att den äldre skribenten och den yngre hackern har bytt kön, men här finns samtidigt också en ung flicka som får spegla några av den yngre Lisbeth Salanders drag. Därmed kan vi ha flera Salanders i bild samtidigt, vilket var uppfriskande. I sig självt fanns dock delar i romanen som hade kunnat trimmas bort och vet ärligt talat inte hus sugen jag är på att fortsätta hänga med persongalleriet. För givetvis ska det bli en serie, en trilogi om jag får gissa.

Stadigt, liksom Ajvide Lindqvist tidigare romaner har varit. Men jag tror hittills inte att jag hittat något som slår min första läsning av Låt den rätte komma in.

Verkligheten (2022)

Blodstormen 1: Skriften i vattnet (2022)

Sommaren 1985 (2023)

Jag är Zlatan (2021)

alt. titel: Jeg er Zlatan, Zlatan, I Am Zlatan

Det samlade kontot om Zlatan Ibrahimovic i min kunskapsbank är ärligt talat ganska magert. Världskänd fotbollsspelare, check. Spelat för något italienskt lag, check. Aningens kontroversiell, check. Med skammens rodnad på mina kinder tvingas jag erkänna att den där läsningen av självbiografin med samma titel som dagens film, uppenbarligen inte lämnade många kopek efter sig.

The Girl in the Spider’s Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

X3: Stieg Larsson (2005-2007)

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

X2: Sportbiografier (2011)

Midsommarafton har kommit och gått och bloggen går härmed officiellt in i sommarlunken. Vilket inte innebär något mer sensationellt än en något lägre postningsfrekvens och en något högre andel bokrecensioner. På semestern hinner man kanske klämma några böcker mellan filmerna också? Vad bättre sätt att starta upp detta än med de två böcker vi hade i bokcirkeln förra sommaren (i år är det Jane Austen som gäller istället)?

***

Det första man ser är de kända namnen: Patrik Sjöberg och Zlatan Ibrahimovic. De är svåra att undvika, på bägge bokomslagen lyser de som fyrbåkar. Jag vet inte om det är något av en ny trend inom biografiområdet, men namnen på författarna, de som faktiskt stått för det språkliga hantverket, får inte ens hälften så mycket utrymme. Och budskapet som ges är inte heller att det är Markus Lutteman och David Lagercrantz som skrivit böckerna. Nej, det är Sjöberg ”med” Markus Lutteman och Zlatan har ”berättat” sin historia för David Lagercrantz.

Himmel över Everest (2005)

”Because it’s there”. Ett av världens mest kända citat (tillskrivet klättraren George Mallory) om världens högsta berg, Mount Everest, lokaliserat i Himalaya. En bergskedja som innehåller över hundra toppar på mer än 7 200 meters höjd över havet. Över alla höjer sig en, Everest, på 8 800 meter.

Så värst mycket mer artikulerat tycks inte personerna i Himmel över Everest kunna förklara varför de befinner sig på berget. Möjligen med undantag för Guiseppe Cagliari som jobbar som bergsguide och alla de sherpas som är anställda för att se till klättrarnas alla behov (framförallt av bärhjälp, tycks det). David Lagercrantz har i Himmel över Everest tagit avstamp i en verklig händelse: 1996 omkom inte mindre än 15 personer på berget på grund av ett oväntat oväder.