Midsommarafton har kommit och gått och bloggen går härmed officiellt in i sommarlunken. Vilket inte innebär något mer sensationellt än en något lägre postningsfrekvens och en något högre andel bokrecensioner. På semestern hinner man kanske klämma några böcker mellan filmerna också? Vad bättre sätt att starta upp detta än med de två böcker vi hade i bokcirkeln förra sommaren (i år är det Jane Austen som gäller istället)?

***

Det du inte sågDet första man ser är de kända namnen: Patrik Sjöberg och Zlatan Ibrahimovic. De är svåra att undvika, på bägge bokomslagen lyser de som fyrbåkar. Jag vet inte om det är något av en ny trend inom biografiområdet, men namnen på författarna, de som faktiskt stått för det språkliga hantverket, får inte ens hälften så mycket utrymme. Och budskapet som ges är inte heller att det är Markus Lutteman och David Lagercrantz som skrivit böckerna. Nej, det är Sjöberg ”med” Markus Lutteman och Zlatan har ”berättat” sin historia för David Lagercrantz.

Men det här är kanske något som de bägge journalistförfattarna är rätt vana vid, Lutteman kom 2007 med den uppmärksammade El Choco och Lagercrantz har skrivit biografier om både Göran Kropp och Håkan Lans. Och ska vi vara helt ärliga lär namnen Patrik Sjöberg och inte minst Zlatan Ibrahimovic ha sålt bra många fler ex än de mer anonyma Lutteman och Lagercrantz.

Men böckerna om höjdhopparen och fotbollsspelaren har mer gemensamt än att de bara lyfter fram sina huvudpersoner på bekostnad av deras nedtecknare. Huvudpersonerna som sådana delar flera karaktärsdrag. Bägge var de killar som, om de inte haft idrotten, antagligen gått ett helt annat öde till mötes. Ett öde som inrymt kriminalitet och möjligen också en snabb missbrukardöd, snarare än världskändisskap och stående ovationer. I alla fall ibland, vi får snabbt lära oss att idrottspubliker är en lynnig grupp.

Bägge har de också fått sina idrottsliga framgångar tack vare en inte helt föraktlig förmåga till fokusering när det gäller och en vilja att köra sitt eget race som ibland gränsar till det maniska. Eller åtminstone för omgivningen rejält otrevliga. Särskilt Zlatan upplever jag har helhjärtat anammat attityden att han inte tänker be om ursäkt för vem han är, vilket ibland leder till att han tycks ha gett sig själv carte blanche att då också aldrig behöver be om ursäkt för hur han beter sig. Att backa, stämma av med omgivningen, be om förlåtelse, acceptera eftergifter ligger inte för Zlatan.

Jag är ZlatanSom vanligt är biografier en tacksam genre. Hade det inte varit för att de blev valda till bokcirkelböcker hade jag sannolikt inte plockat upp vare sig den äldre eller den yngre idrottaren. Jag är inte så borta att jag inte vet vilka de är, men något större intresse för deras respektive karriärer eller sporter har jag aldrig heller haft. Men när man väl sätter sig ned med dem får man lära sig både det ena och det andra om både personerna och den värld som de vistats i.

Varken Lutteman och Lagercrantz är som sagt några amatörer när det kommer till verklighetsförankrade berättelser om verkliga personer och båda böckerna är lättlästa bladvändare. Utan att som sagt känna någon av huvudpersonerna, tycker jag emellertid att Lagercrantz på ett bättre sätt lyckats få sitt studieobjekt att lysa igenom i texten.

Zlatans bok är råare, mer adrenalinstinn, mer levande. Men den är också mer hattig, med nedslag här och var, små händelsefragment (oftast sammanstötningar på fotbollsplanen) vars betydelse för den stora helheten inte nödvändigtvis blir alldeles tydlig. Möjligen för att Patriks bok helt enkelt rör sig över en längre tidsrymd har den ett jämnare flöde, en klarare dramaturgisk utveckling.

Patriks bok lyckas också ge mig en betydligt bättre uppfattning om höjdhoppningen som idrott jämfört med Zlatans fotboll. Jag känner att jag har fått en inblick i hur tänket går kring träning för just höjdhoppare, jämfört med till exempel löpare, och det psykologiska rävspelet som finns vid varje tävling.

Vad bägge böckerna däremot lägger fokus på och som även det är högeligen intressant, eftersom det är en del av idrotten som man kanske inte tänker så mycket på, är det ekonomiska. Visst har man baxnat inför de orimliga antal miljoner som inbegriper försäljning av just fotbollsspelare men hur det går till bakom kulisserna har i alla fall jag haft betydligt sämre koll på. Eller i hur stor utsträckning det förekom svarta pengar i ett diskret kuvert vid större friidrottstävlingar. Bägge berättelserna gör det helt klart att idrott inte bara handlar om fysiska topprestationer, utan att det finns en synnerligen krass verklighet som utgör förutsättningarna för dessa topprestationer.

Biografier karaktäriseras ibland som beskrivningar av en ”själs utveckling”, de ska inte bara innehålla en räcka händelser. I det avseendet tycker jag att Lutteman lyckas bättre med Patrik än Lagercrantz med Zlatan, möjligen enkom tack vare att Patrik faktiskt är drygt 15 år äldre. Han har varit på toppen, halkat rejält ned i skiten och sedan kämpat sig upp igen till ett acceptabelt status quo.

Zlatan befinner sig fortfarande på toppen och jag har svårt att se att han i sitt yrkesutövande än så länge någon gång gått på pumpen. Han är fortfarande en av världens mest eftertraktade fotbollsspelare, medan Patriks stordåd börjar ligga rätt långt bak i tiden nu. Höjdhopparens uppgång-och-fall-och-uppgång-igen-historia ger en viss eftertänksamhet, ödmjukhet och självinsikt i framställningen som jag inte alls märker av hos fotbollsproffset.

Eller också handlar det helt enkelt om att jag känner att jag blir provocerad av den person som framträder i Zlatans bok, sann eller inte. Visst, hans historia är både fascinerande och imponerande men han framstår samtidigt ofta som en arrogant skitstövel. Mottot är att respekt är något man tar, inget man får. Att han sedan lärt sig det den hårda vägen är möjligen en förmildrande omständighet men ingen ursäkt.

Det du inte såg

Jag är Zlatan Ibrahimovic

Annonser