”Because it’s there”. Ett av världens mest kända citat (tillskrivet klättraren George Mallory) om världens högsta berg, Mount Everest, lokaliserat i Himalaya. En bergskedja som innehåller över hundra toppar på mer än 7 200 meters höjd över havet. Över alla höjer sig en, Everest, på 8 800 meter.

Så värst mycket mer artikulerat tycks inte personerna i Himmel över Everest kunna förklara varför de befinner sig på berget. Möjligen med undantag för Guiseppe Cagliari som jobbar som bergsguide och alla de sherpas som är anställda för att se till klättrarnas alla behov (framförallt av bärhjälp, tycks det). David Lagercrantz har i Himmel över Everest tagit avstamp i en verklig händelse: 1996 omkom inte mindre än 15 personer på berget på grund av ett oväntat oväder.

Läsaren kastas direkt in i händelsernas centrum – i baslägret sitter chefen Torshede ängsligt och väntar på besked om sin expedition som av Guiseppe skulle ledas upp till Everest topp och tillbaka igen. Säkert var det tänkt. Guiseppe är en av de absolut bästa guiderna som finns att tillgå och han kompromissar aldrig med sina säkerhetsrutiner. Men något har ändå gått förtvivlat fel, vanligen är regeln att man aldrig ska vara på toppen senare än två på eftermiddagen och nu har Guiseppe låtit sin grupp hålla sig kvar så sent som till fem. Samtidigt har väderförhållandena, som tidigare såg så gynnsamma ut, slagit om och ett rejält oväder är på väg att slå till.

Allt Karins hopp står nu till Jakob Engler, en annan svensk som är på Everest för en soloklättring längs den extremt svårforcerade sydvästväggen. Men Jakob har sina egna demoner att kämpa med och är dessutom inte särdeles pigg på att riskera sin egen klättring för ett gäng gröngölingar som max borde ha gett sig på Kebnekaise.

David Lagercrantz använder händelserna på Everest för att skapa vad som närmast skulle kunna liknas vid en psykologisk thriller med extra fokus på just Jakob. Historien är uppbruten, efter besked ned till baslägret från bergssidan om klättrarnas alltmer utsatta situation, får vi följa framförallt Jakob, Karin samt Karins chef Paulo Villari och Guiseppe på den väg som till slut ska föra dem till Everest.

Lagercrantz är journalist som också skrivit flera böcker, både skönlitteratur och biografier (om Göran Kropp, Håkan Lans och Alan Turing). Han är alltså inte obekant med den karaktär som han låter Jakob förkroppsliga: en person som driver sig extremt hårt och är sig själv nog. Språkmässigt sett upplever jag att det märks att Himmel över Everest är skriven av en journalist, det är hyfsat kompetent, deskriptivt men inte särskilt innovativt.

Det gör att just den psykologiska biten inte riktigt funkar, jag blir aldrig indragen i karaktärerna Jakob eller Guiseppe och deras attityd till omvärlden utan förblir en utomstående betraktare. Enda gången Lagercrantz lyckas få till liten nerv i berättandet är när expeditionen långsamt, långsamt är på väg att kantra in i total härdsmälta (fast en rätt frusen sådan).

Istället är det beskrivningen av Everest som ett allt mer kommersialiserat jippo som intresserar mest. Hur det i baslägret kan finns över 30 expeditioner samtidigt och det fina dagar blir veritabel köbildning till toppen. Själva förekomsten av en ”dödszon”, området över 8 000 meter där förhållandena är så svåra att kroppar ligger där de fallit för de går inte att transportera ned utan fara för eget liv, är betydligt med skrämmande än Lagercrantz försök att berätta om den.

Vad som hände med George Mallory? Efter att utan framgång ha försökt bestiga det länge oövervinnerliga berget två gånger försvann Mallory under sin tredje expedition 1924. Hans öde förblev ett mysterium i 75 år men kroppen återfanns mirakulöst nog 1999. Mallory ligger nu begravd på det berg han offrade livet för.

Annonser