Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

I Norrtälje hamn står plötsligt en container. Gul. Kanske hörde Harry Boström, som såg den först, ett ljud inifrån, kanske inte. Nu råder emellertid dödens tystnad och berörda parter kan därmed dividera ett bra tag om vem som egentligen har ansvar för åbäket.

Samtidigt känner Siw Värn och Max Bergwall, var och en på sitt håll, att det är något fel på containern. Något så allvarligt fel att det bästa kanske skulle vara att sänka den till havets botten. Men det finns inte så många de kan dela sin oro med eftersom de bägge två har fått föraningen via vad som bara kan kallas för en övernaturlig väg. Siw har hela sitt liv kunnat höra sådant som har eller ska komma att hända medan Max istället drabbas av visioner.

Tack vare ett livligt, på gränsen till ohälsosamt, intresse för Pokémon go sammanstrålar Siw (som har kompisen Anna i släptåg) samt Max och hans barndomskompis Johan varvid oväntade vänskaper uppstår. Men hur ska de handskas med hotet från containern?

Det kanske enbart beror på att jag vid läsningen till viss del begravt mig i återbesök till Stephen King men jag tycker nog aldrig att Ajvide Lindqvist påmint så mycket om King som i Vänligheten. Visst, vi har tidigare haft skräcken-i-verkligheten men den svenske författaren har alltid varit lite mer diskbänksrealistisk i mina ögon.

Vänligheten innehåller förvisso en övergripande historia men lejonparten av framställningen handlar istället om uppbyggnad och mellanmänskliga relationer. Vi träffar alltså i stor utsträckning berättaren Ajvide Lindqvist och serveras dessutom en mindre stad som spelar en viktig roll i sammanhanget. Jag förstår att vissa kan tycka att det känns både segt och splittrat. Men möjligen för att jag kunde låta romanen rinna in genom öronen (istället för att få blåsor på fingrarna av bladvändande) hade jag inga problem att vara ganska underhållen längs hela vägen trots att den huvudsakliga historien därmed får ta ganska god tid på sig (men jag förstod nog inte riktigt vad poängen var med att ge Vinden en egen röst ett par gånger. Det får kanske kritas upp på experimentkontot, det också).

Samtidigt undrar jag om det inte är ganska välgörande för romanen som helhet. Jag uppfattar att Ajvide Lindqvist har ett ibland väl övertydligt budskap med Vänligheten och det blir därför något mindre övertydligt när det bara återkommer här och var. Budskapet handlar förstås om vad som gömmer sig i den där gula containern och hur vanlig jävla medmänsklighet sträcker sig hela vägen från enkla vänligheter mellan människor som bor på samma plats till solidaritet med de som bor på andra sidan jorden.

För när man väl öppnat the mystery box och släppt ut vad som finns där börjar hela Norrtälje vara som förbytt. Istället för att bete sig som folk och visa normal hyfs börjar invånarna att vara sura, griniga och ogina gentemot varandra. Ganska snart mer än så. Problemet med det här upplägget för min del var att jag inte kunde sluta tänka på det där argsinta klägget i Ghostbusters 2, vilket var en ganska avsevärd stämningsbrytare. Vissa irritationsmoment uppstår också när författaren går en smula banas när det gäller samtidsdetaljer, det är väldigt mycket Pokémon go, Håkan och putslustiga företagsmotton (plus en blodstörtningsframkallande hänvisning till ”den där vampyrförfattaren” eller något i den stilen. Det borde vara spöstraff på att låta författare inkludera sina egna verk i efterkommande böcker) Detaljrikedomen är dock ambivalent eftersom den ibland faktiskt funkar som det var tänkt, nämligen att sätta fingret på något komplext via något enkelt.

Utifrån vad jag minns av Platsen-trilogin tyckte jag bättre om Vänligheten, sannolikt för att Ajvide Lindqvist lagt det mesta av krutet på att skapa förhållandevis nyanserade och därmed ganska trovärdiga personligheter. För min del tog i alla fall både Siw, Anna, Johan och Max lite andra vägar än vad jag hade förväntat mig när jag först träffade dem. Folk är sällan svart-vita, onda eller goda. Man kan vara rapp i skallen och ändå på väg att supa bort sitt liv. Man kan vara kompis med en invandrare och ändå trolla om ”svinto-skallar” i nätets förlovade anonymitet.

3 reaktioner till “Vänligheten (2021)”

  1. Mjae till en början var boken riktigt bra men den övernaturliga delen av berättelsen skavde för mig. Jag vart mer intresserad av det vardagliga i min bok en av hans sämre men första 200 sidorna var riktigt bra. Mina favoriter är Tjädern(?) och Himmelstrand

  2. Tror du menar zombierafflet Tjärven? Det är i alla fall betydligt bättre än både Himmelstrand och Vänligheten. Gillade dock tydligheten i övernaturligheterna jämfört med Himmelstrand-trilogin. Samtidigt blev som sagt budskapet därmed en smula tungfotat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: