Jag är Zlatan (2021)

alt. titel: Jeg er Zlatan, Zlatan, I Am Zlatan

Det samlade kontot om Zlatan Ibrahimovic i min kunskapsbank är ärligt talat ganska magert. Världskänd fotbollsspelare, check. Spelat för något italienskt lag, check. Aningens kontroversiell, check. Med skammens rodnad på mina kinder tvingas jag erkänna att den där läsningen av självbiografin med samma titel som dagens film, uppenbarligen inte lämnade många kopek efter sig.

I det perspektivet antar jag att jag inte är den primära målgruppen för Jag är Zlatan. Eller var det meningen att det skulle dröja ända tills jag får höra en nyhetsutsändning innan jag förstår att vi startar i Nederländerna hos Ajax? Vilket i och för sig inte är mycket till hjälp eftersom jag inte har en susning om när Zlatan spelade för det laget.

Det som däremot blir snabbt tydligt, och som föga förvånande kommer att följa oss genom hela berättelsen, är att Zlatan är en dålig lagspelare. Eller i alla fall att han anklagas för att vara det. Ajaxtränaren skäller på sin spelare som frustrerad åker hem i sin mullrande Porsche för att spendera en håglös kväll framför FPS-spel och flippande på TV:n. Vilken han så småningom somnar ifrån och vi förflyttas därmed en tio år bakåt i tiden.

Till en envis liten grabb som har vissa problem med att sitta still i skolan och skilda föräldrar. Därefter följer vi Zlatan ganska troget framåt i tiden tills dess att han börjar spela för Malmö FF:s A-lag som 17-åring 1999. Med vissa avbrott för att hoppa tillbaka till den där tröstlösa tillvaron i Ajax, vilken agenten Mino Raiola gör tappra försök att lösgöra honom från.

På det hela taget är Jag är Zlatan en välgjord film, jag tycker inte att jag har någon som helst anledning att klaga på själva hantverket. Realismfaktorn (i de avseenden jag kan bedöma i alla fall) är hög, från frukostbordets kälkbacksostar till fronten på Malmöbiografen Royal. Det vore märkligt om regissören Jens Sjögren inte får fler långfilmsjobb efter detta. Inte minst satt jag och skruvade mig lite under beskrivningen av den svenska skolan, sett ur just den här eleven ögon. Mördande trist, utan någon som helst förmåga att ta hand om en intensiv kille som Zlatan. Förutom att låta tantiga extraresursen Anneli häcka längst ned i klassrummet som en övervakande gam.

Däremot vågar jag påstå att manuset, händelseutvecklingen eller framställningen känns aningen slappt. Jag får intrycket av att Jakob Beckman (utifrån David Lagercrantz bok) kanske lutat sig lite allt för bekvämt mot det faktum att varenda biobesökare rimligen redan känner till vart berättelsen är på väg någonstans. Att allt det vi ser från 80-och 90-talen sätter vi i relation till vad som komma skall, alltså ”en av världens bästa fotbollsspelare”.

Som kapitalt icke-insatt får jag i och med det en smula problem med att se någon direkt utveckling hos filmens Zlatan, varken som fotbollsspelare eller person. Hela alltet skulle i princip kunna sammanfattas med de ständiga uppmaningarna ”Släpp bollen i tid!” och ”Passa!”. Ibland ges intrycket av att Zlatan verkligen lyssnar på sina tränare, för att i nästa sekund bli förbannad och ifrågasätta i princip allt. När han blir tillfrågad om vad han vill, säger han ”Jag vill bli bäst!” men är han beredd att lägga ned det jobb som krävs för det? Är alla de genvägar han tar smarta och effektiva eller fuskar han sig ständigt fram? Ska vi med facit i hand tänka att ändamålen helgar medlen? Eller är det helt enkelt så att det är jag själv som fastnat i inställningen att filmen borde berätta för mig hur eller varför Zlatan blev Zlatan, när den egentligen bara följer med på vägen? Det som händer, det händer, ungefär. Hur otillfredsställande det än kan kännas rent dramaturgiskt?

Till min glädje är Jag är Zlatan samtidigt en film som får fördomar om Dramaten-stelt svenskt skådespeleri att komma på skam. Jag har faktiskt svårt att hitta en enda större roll som inte spelas naturligt av de inblandade skådisarna. Zlatan själv kommer i tre olika upplagor, där störst utrymme ges till 11-åringen Dominic Andersson Bajraktati och 17-åringen Granit Rushiti. Och för all del, om den riktige tonårs-Zlatan kunde bränna av ett smajl som Rushitis kan jag förstå att han kom undan med en hel del jävelskap på ren charm.

För att riktigt uppskatta Jag är Zlatan skulle jag nog ha behövt vara mer intresserad av fotboll eller yngre. Men å andra sidan, smågrabbarna i publiken verkade ta större intryck av Zlatans cykelstölder och danska skallar än hans eviga träningsmontage och det var kanske heller inte meningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: