Psychology Today konstaterar att ”it seems fairly widespread for people to act as if they are the main character in all of human history, the crowning achievement of evolution and the culmination of God’s inscrutable plan”.
Etikett: Andrew Niccol
Self/less (2015)
Damian Hale är en storföretagare vars ledstjärna när det kommer till heminredning av den luxuösa lägenheten vid Central park är devisen ”det kan aldrig bli för mycket guld”. Han tycker också om att vinna men just nu är han inblandad i en kamp mot aggressiv cancer, en kamp där det sällan finns några vinnare. Men Damian tror sig ha upptäckt ett kryphål som ska göra att han fortfarande kan komma segrande ur striden mot sin egen kropp.
The Host (2008)
Jorden är invaderad och mänskligheten på utdöende. Fast med tanke på att det ju var en art som mest tycktes njuta av att hitta på olika sätt att skada både sig själva, varandra och sin planet är det kanske inte en helt oäven utveckling. Fortsätt läsa ”The Host (2008)”
Lord of War (2005)
Erfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.
S1m0ne (2002)
alt. titel: Simone
Regissören Viktor Taransky är trött på diviga skådespelare som har orimliga krav på bekvämligheter och fjäsk. Han längtar tillbaka till eran då filmbolagen i praktiken ägde sina stjärnor och kunde ge dem filmer, hyra ut dem och får dem att byta namn, allt efter eget gottfinnande. Tack vare programmeraren Hank Aleno får Viktor möjlighet att skapa den perfekta skådespelarskan, digitala Simone (sammandragning av Simulation One, get it?).
Rörliga bilder och tryckta ord 