Damian Hale är en storföretagare vars ledstjärna när det kommer till heminredning av den luxuösa lägenheten vid Central park är devisen ”det kan aldrig bli för mycket guld”. Han tycker också om att vinna men just nu är han inblandad i en kamp mot aggressiv cancer, en kamp där det sällan finns några vinnare. Men Damian tror sig ha upptäckt ett kryphål som ska göra att han fortfarande kan komma segrande ur striden mot sin egen kropp.
Han tar kontakt med en Dr Albright som lovar att visionärer som Damian är alldeles för viktiga för att gå till spillo. Så när den nuvarande kroppen inte längre vill samarbeta är det (nästan) den enklaste sak i världen att fixa en ny. Om man kan pröjsa, förstås, och det kan ju Damian. Men hur mycket smart businessman han nu än är, är han inte smartare än att han försöker intala sig att det går att ta dylika genvägar utan några konsekvenser.
I likhet med The Cell har Tarsem Singh gjort en film som inbegriper avancerad medicinsk utrustning och det mänskliga medvetandet. Men till skillnad från den tidigare filmen är det knappast någon laglig operation som pågår i Self/less. Det innebär förstås också att medan filmen förvisso ställer frågor som handlar om självmedvetande, identitet och moral är den knappast något drama.
Self/less är i grund och botten en thriller med ett högteknologiskt och medicinskt fokus (tänk Universal Soldier eller också hade den lika gärna ha kunnat komma från Andrew Niccols kamera) och som sådan fungerar den riktigt bra. Ryan Reynolds är den som får axla oket efter Ben Kingsleys åldrige cancerpatient och gör liksom i Safe House ett helt ok jobb.
Utseendemässigt ska man dock inte förvänta sig någon ny The Fall eller The Cell, Singhs två första filmer. Self/less är snygg, säkerligen snyggare än den skulle ha blivit i en mer oerfaren regissörs händer, men inte spektakulär. Däremot återkommer hans fascination av vattenytor i både inledning och avslutningen.
Historien rullar på med sina sedvanliga turer och vändningar, går ibland lite på tomgång men är oftast både engagerande och spännande. Lite nu och då ska det också bli en smula känslomässigt, särskilt i förhållandet mellan Damian och den dotter han försummade under större delen av sin livstid, och här kan jag tycka att det inte sällan känns påklistrat och övertydligt. Publiken skrivs på näsan att Damian ska få chans att betala sin skuld till dottern genom att offra sig för en helt ny familj.
På det hela taget en fullt tillfredsställande filmupplevelse, i framtiden sannolikt alldeles lagom för en slö fredagskväll i TV-soffan
Det var en liten men naggande god skara som bänkade sig framför Self/less:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag kan inte låta bli att dagdrömma lite. Tänk OM Singh fått gå loss totalt och göra Self/less lika visuellt härligt konstigt bananas som hans tidigare filmer. Vilken upplevelse det hade kunnat bli – även med exakt samma manus.
Men hur som helst var det ett utomordentligt filmval! 😀
Japp, filmen passar nog bra en fredagskväll i tv-soffan.
Vattenytor? Påminn mig. Var det hemma hos Damian i början? Och sen havet i slutet?
(Förresten tror jag Damian hette Hayes i efternamn.)
En film jag förmodligen inte gått och sett på bio och därmed ett bra val av dig. 😉
Ultimata bakfyllefilmen!
@Fiffi: Ja, har en regissör skapat sig en slags signaturstil som man gillar vill man förstås gärna se mer av den. Vad bra 🙂
@Jojjenito: Inledningen flög över ”sjön” i Central Park och avslutningen över det turkosa havet. Kan det ha blivit fel i textningen? Jag kan nämligen ta gift på att Damian där kallades för ”Hale” men överallt på webben står det som du påpekar ”Hayes”.
@Johan: Talar du av egen erfarenhet? Det märktes i så fall inte 🙂
Slö fredagskväll i soffan ”it is then”… 🙂
@Henke: Good luck!