Lord of War (2005)

Erfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.

Därför har jag alltid varit lite nyfiken på Lord of War eftersom det verkade vara en film som gick utanför Niccols teknikälskande bekvämlighetszon och som dessutom generellt oftast får bra kritik.

Interpolagenten Jack Valentine har ett tröstlöst jobb. Världssamfundet må tala om massförstörelsevapen i form av avancerade biologiska och kemiska stridsmedel eller tekniskt högtstående kärnvapen men han vet att de riktigt massförstörelsevapnen är de handeldvapen, typ AK-47, som sätts i händerna på miljoner stridande människor runt om i världen.

Och en av dem som sätter vapnen i händerna på fattiga och desperata, i händerna på barnsoldater, är vapensmugglaren Yuri Orlov. Valentine har varit ute efter Orlov under många år men personen som skulle kunna kallas för ett ”one-man genocide” ligger alltid steget före. Han lyckas alltid utnyttja alla tillgängliga kryphål i lagen eller mutningsbarheten hos enskilda militärer och tulltjänstemän. Och Jack Valentine är allt för rakryggad för att själv begå brott för att kunna sätta dit Orlov för det han är skyldig till.

Den här vinkeln hade sannolikt varit den enklaste för den här typen av ämne. Med hjälp av Ethan Hawkes agent Valentine (karln är ju en veritabel kameleont, när ska vi få se honom i en ”äkta” Bourneactionroll? Jag tror han skulle fixa det galant) får vi hålla oss på ”rätt” sida om lagen och kan på tryggt avstånd betrakta den djävulske Orlov som profiterar på tragik och förhållanden som vi helst inte vill kännas vid. Möjligen kan det kännas frustrerande att han hela tiden lyckas undkomma lagens långa arm men vi kan i alla fall knyta näven i fickan, ta nya tag och hata honom för det han gör och det han står för.

Men riktigt så enkelt gör Niccol det inte för oss, för ”the lord of war”, härskaren över krig, är dagens protagonist. Nicholas Cage spelar Yuri Orlov, en ukrainsk emigrant som växt upp i Little Odessa och som insett att vapenhandel är det enda han är bra på. Hans råd för både världsfred och inre tillfredsställelse är ”Never go to war. Especially not with yourself”.

Därmed får vi också ta del av Yuris alla argument och undanflykter för varför han pysslar med det han pysslar med. Hur han älskar den sköna Ava Fontaine över allt annat och sånär skuldsätter sig i konkurs för att kunna vinna hennes dyrköpta hjärta. Att han har en familj och ett hem som alla andra.

Men alla andra har inte sitt kontor i en containerhamn. Alla andra kan inte likställa vapenknatter med kassaapparatsplingande. Leva med inställningen att det inte är någon större skillnad på att sälja vapen jämfört med bilar eller cigaretter, att det inte är mitt ansvar vad köparen gör med sina vapen, att jag bara säljer folk en möjlighet att försvara sig själva. Att så länge människor köper och gör av med ammunition skulle de gärna kunna få skjuta denna ammunition rakt upp i luften istället för på varandra. Men Yuri kan det.

Nicolas Cage är den lugubre och desillusionerade fullblodscynikern som han under de senaste åren tycks ha utvecklat alla sina rollfigurer till att vara, men i Yuris kostym funkar det riktigt bra. På det hela taget är det förstås ingen tveksamhet om att Yuri blir en symbol för allt som är fel med att profitera på världens olycka men jag köper det.

Jag köper också hur Yuris bror Vitaly i Jared Letos skepnad får bli den som bär hela skammen och skulden för det som Yuri gör. Den som känner all den där ruelsen som Yuri borde känna. På ett sätt bli brodern Yuris Dorian Gray-porträtt, den som tar smällarna. Niccol levererar helt enkelt sin lektion i internationell vapenhandel utan att de viftande pekpinnarna sticker en i ögonen allt för mycket.

Det största problemet med Lord of War är väl att det är en sådan där film som berättar sanningar som man egentligen inte vill höra. Jag vill helst inte tänka på att vapen för 32 miljarder dollar skeppades ut ur Ukraina efter Gorbatjovs perestrojka. Inte på att det alltid kommer att finnas maktfullkomliga män som utnyttjar nationell söndring och kaos för att skapa ännu mer kaos. Och jag vill absolut inte veta om det på de internationella vapenmässorna verkligen paraderar runt tjejer i cammo-bikinis och militärkängor.