alt. titel: Simone

Regissören Viktor Taransky är trött på diviga skådespelare som har orimliga krav på bekvämligheter och fjäsk. Han längtar tillbaka till eran då filmbolagen i praktiken ägde sina stjärnor och kunde ge dem filmer, hyra ut dem och får dem att byta namn, allt efter eget gottfinnande. Tack vare programmeraren Hank Aleno får Viktor möjlighet att skapa den perfekta skådespelarskan, digitala Simone (sammandragning av Simulation One, get it?).

Hon lyder sin regissörs minsta vink, faktum är att hon inte säger ett ord som inte han redan har yttrat. Viktors filmer blir succéer tack vare den enigmatiska skådespelarskan och hennes popularitet blir bara ännu större eftersom ingen någonsin ser henne i verkliga livet. Viktor själv är nöjd över att årterigen vara en A-list celebrity och att folk nu måste fjäska för honom för att komma åt Simone. Men säg den lycka som varar för evigt.

Regissören och manusförfattaren Andrew Niccol ägnade sina tre första filmer åt att utforska mänsklighetens gränser. Gränsdragningen sker allt som oftast mot teknik, handlingarna i Gattaca, The Truman Show och S1mOne bygger alla på (ännu icke realiserad) teknik för att på olika sätt manipulera människor till perfektion. I Gattaca gällde det fysisk perfektion, människor som inte har råd med genmodifiering är andra klassens medborgare. The Truman Show lutar mer åt det perfekta livet à la myspysigt och helylleamerikanskt 50-tal. Och i S1mOne handlar det som sagt var om skådespeleri och, i förlängningen, kändisskap. Karaktären Simone är en kompositfigur av bland andra Audrey Hepburn, vilket tydligen borgar för en perfekt prestation varje gång.

S1mOne kräver en ganska stor portion förmåga att acceptera illusioner. Klarar man av det är den rätt underhållande i sin följdriktiga beskrivning av Viktors allt mer bisarra förhållande till sin digitala skapelse och därmed även omvärlden. Klarar man det inte blir det mer problematiskt.

För det första: vi får inga hintar om att Viktor skulle vara ett datorgeni (två- och tredimensionell grafik plus en massa annat) men det är ungefär vad han skulle behöva vara för att utnyttja Simones potential eftersom han, förutom Simone själv, också spottar ur sig PR-bilder och live-feeds via satellit. Datormässigt blir det också lite knepigt att å ena sidan ha världens mest avancerade virtuella modell och å andra sidan använda 3,5” floppys.

Enligt uppgift ska Screen Actors Guild ha satt stopp för en helt datorgenererad Simone (nästa steg är ju helt uppenbart: arbetslösa skådisar) så när man ser henne utanför datorskärmen spelas hon av den förhållandevis okända modellen Rachel Roberts. Hoppet däremellan är ganska stort — datorSimone ser helt enkelt inte tillräckligt verklig ut för att man ska bli övertygad om att Viktor skulle kunna lura en hel värld.

Dessutom är det som vanligt i filmer som ska visa något som i filmen är hysteriskt populärt — det ser sällan lika snyggt ut som filmens människor tycks tro att det är. Regissören Viktor Taransky gör tydligen filmer som i allt väsentligt innehåller obegriplig dialog, tintning och ljudsättning av eterisk körmusik och det känns osannolikt att en enda skådespelerska, hur bra hon än är, skulle kunna bära fram dessa filmer till världspopularitet. Överhuvudtaget blir Niccol ganska luddig kring exakt vad det är som är så fantastiskt med Simone (bortsett från att hon är modellsnygg, förstås).

Även fram emot slutet fortsätter Niccols luddighet och det går väldigt fort att avsluta alla trådar. Ända fram tills dess hade jag själv emellertid pendlat fram och tillbaka mellan att å ena sidan tycka att S1mOne var rätt underhållande och å andra sidan muttra åt TV:n ”Men hur i hela friden kan en publik vara nöjd med en konsert som enbart består av en standardcover på ‘Natural Woman’!?”

Annonser