Peter Quill har gått ned sig efter förlusten av “sin” Gamora. Större delen av tiden i Guardians-högkvarteret Knowhere spenderar han antingen packad eller utslagen. Men så plötsligt får hans liv ett nytt syfte, utöver att vältra sig i sitt eget svårmod. Synd bara att det sker på bekostnad av Rocket Raccoons liv.
Nästan i alla fall, när allas vår favorittvättbjörn blir dödligt sårad i fajten mot en guldfärgad inkräktare (vilken dessutom verkar vara ute efter Rocket himself). Vännerna upptäcker att en av alla Rockets cybernetiska modifieringar består av en “kill switch” som måste inaktiveras innan de kan rädda honom.
Sökandet efter den informationen leder dem till företaget Orgocorp och dess grundare, High Evolutionary, vars enda mål är att skapa det Perfekta Samhället. Samtidigt återupplever Rocket sin uppväxt i Orgocorps burar medan han ligger medvetslös.
Jag är den första att beklaga mig över extravaganta CGI-spektakel, vilka inte sällan resulterar i onödigt utdragna slutfajter. Inte minst i superhjältefilmer. Samtidigt ÄR det ganska coolt att tekniken nu kommit så pass långt att James Gunn kan få publiken 100% engagerad i en 100% artificiell rollfigur. Jag tyckte i och för sig att Rocket var det bästa redan med den första Guardians-filmen men denna tredje del lyckas ändå ge honom ett rejält lyft. Såväl utseende- som känslomässigt.
Som vanligt blir jag nästan lite gråtmild när jag ser den här typen av extremrealistiskt animerade djur och i Guardians… 3 går Gunn ut hårt med inledande supernärbilder på Rockets ögon. Bara för att fortsätta ösa på med ett veritabelt cybernetiskt menageri, vilket föga förvånande består av främst små och gulliga kritter.
Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att filmen vore sponsrad av PETA eller någon liknande organisation. Alla har vi väl exempelvis blivit lite hjärtnupna över det faktum att havsuttrar håller varandra i tassarna för att kunna hålla ihop när de sover. Så när Gunn utrustar Rockets utter-vän med några slags mekaniska kniptänger istället för framben, vrids kniven naturligtvis om ett par varv extra.
Men Guardians… 3 kan ses som en inlaga för betydligt fler angelägna budskap än “bara” djurplågeri i vetenskapen och perfektionismens namn. I likhet med de andra Guardians-filmerna blir betoningen på kärlek, vänskap och omtanke om andra nästan väl tungfotad, hur välmenande den än är. Här förekommer bland annat en oväntad flyktingvåg, vilken tas emot med öppna armar. Filmens hela raison d’être bygger ju på att Peter Quill vill rädda sin kompis. Och kanske också kunna hooka upp med Gamora igen… Kan han slå två flugor i en smäll, desto bättre!
Jag uppfattar att Gunns manus också kommenterar samtidspolitiken när det görs tydligt att ett samhälle bara kan överleva och utvecklas om det kan röra sig framåt, att dess invånare kan tänka det som ännu inte varit tänkt. Att sträva efter att backa tillbaka till en idylliserad guldålder eller försöka bevara ett status quo är inget alternativ. Möjligen går det också att tolka in en AI-vinkling i High Evolutionarys oförstående häpnad inför det faktum att en av hans skapelser faktiskt överträffat honom i intellektuell kapacitet. En skapelse som i slutänden leder till hans eget misslyckande.
Guardians-trilogin dippade rätt rejält på mitten. Kanske var det så här i backspegeln välgörande att Gunn temporärt fick Twitter-kicken av Disney och därmed blev tvungen att sticka emellan med DCEU:s The Suicide Squad. Man kan anta att bläcket inte ens hunnit torka på konkurrentkontraktet innan den gamla arbetsgivaren plockade upp “Kom tillbaka, allt är förlåtet”-skylten.
För Guardians… 3 är till och med bättre än originalet, även om det nästan uteslutande är Rockets förtjänst. Och så lite Karen Gillans, också. Jag har alltid föredragit hennes Nebula framför Zoe Saldanas Gamora. Dessutom finns det ju ett slags släktskap mellan henne och Rocket, två varelser som varit utsatta för andras godtycke när det gäller den egna kroppen. Det var då för väl att Gunn kunde säkra åtminstone en vettig medlem i Fas fem-familjen.
För lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.
Att Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså 
All new and improved! Kirk, nu ännu mer överilad! Spock, nu ännu mer regelstyrd! Uhura, nu ännu sötare! Skurken, nu ännu mer bad ass!
Tja, man lyckades nöja sig med 
Rörliga bilder och tryckta ord 