Tja, man lyckades nöja sig med Star Trek: Nemesis hela sju år innan det var dags att återigen plocka fram franchisen ur malpåsen. Men den här gången dög varken Deep Space Nine, Voyager eller Enterprise. Kommendör Sisko samt kaptener Janeway och Archer vägdes alla mot en modern publiks förväntningar och befanns uppenbarligen för lättviktiga.
Nej, för att tillfredsställa den moderna målgruppens önskemål och behov duger inget mindre än en reboot av James Tiberius Kirk. Vilken visar sig ha en dramatisk bakgrund med en fader som omkom medan han räddade mor och son undan attacken från den ondsinte romulanen Nero.
Jim Kirk växer alltså upp utan en faders trygga famn. Modern Winona gör uppenbarligen varken till eller från, vi får i alla fall aldrig se henne igen efter att hon gjort sin plikt och pressat ur sig grabben. Givetvis blir resultatet en sturskt intuitiv vildhjärna som vägrar ta skit från någon och givetvis är det precis vad Star Fleet är ute efter som officersämne.
Tre år senare kommer en nödsignal från Vulcan. Det finns inte ett enda fullbemannat skepp som kan ta hand om saken så istället skickar Star Fleet iväg varenda en av sina kadetter under enstaka mer eller mindre erfarna officerare. Nödsignalen visar sig dock vara en illistig fälla och bara Jim Kirks förnämliga föraningar förhindrar att även Enterprises kadetter gjuter en explosiv död från det attackerande gruvskeppet Narada.
Kapten Pike har dock tillfångatagits av Naradas kapten, vilket är ingen mindre än den Nero som dödade Jim Kirks dagars upphov. Nu är det alltså upp till Kirk, Spock, Sulu, Chekov och McCoy att rädda jorden från samma öde som drabbade Vulcan. Say what? Montgomery Scott? Bara lugn… Say what again? Uhura? Ingen fara, hon har en kort kjol på sig. The Star Trek world is as it should be.
Även om resor längs med en rätlinjig tidsaxel känns mer klassiskt Star Trek än alternativa dito måste jag erkänna att det faktiskt är ett ganska smart sätt att både ha Enterprise-kakan kvar och kunna ändra på den i lagoma mängder. Det innebär att man kan plocka de delar som funkade från originalen men samtidigt inte behöver ta rigorös hänsyn till exempelvis det faktum att både communicators och phasers ser bra mycket coolare ut.
Föga förvånande är effekterna ännu bättre än de var i Nemesis och särskilt Narada har fått lite av Lovecraft-stuk på sig med alla sina mekaniska tentakler och borr”näbb”. Även Enterprises interiörer är långt ifrån plywoodkonsoller och blinkande julgransbelysning, det är trevligt att man i det fallet inte har nöjt sig med en massa CGI. Det är det så gott om i resten av filmen.
Om Enterprises besättning i första omgångens senare filmerna började bli lite till åren har man här ansträngt sig för att slita pendeln i andra riktningen, där föryngringslistan toppas av den tjugoårige Anton Yelchin som Pavel Chekov. Lite kul eftersom Walter Koenig plockades in i original-seriens andra säsong just för att locka fler yngre tittare, även om Koenig då var hela 30 år.
Bäst av dessa nya är utan tvekan Zachary Quinto som den unge Spock men han lyckas också få till en ok buddykänsla med Chris Pines Kirk. John Cho gör inga direkta fel som Hikaru Sulu men bär tyvärr med sig outplånliga och olyckliga American Pie-vibbar. Zoe Saldana är en grymt snygg Uhura. Och det räcker uppenbarligen långt, för så mycket mer behöver hon inte bidra med.
Ok, jag är kanske tjurig som kräver ett mer vidsynt genusperspektiv från en Star Trek-film även om den nu är gjord i det tjugonde århundradet. Till skillnad från Oblivion är detta heller inget som äter sig in i upplevelsen av Star Trek. Det finns en massa detaljer att uppskatta för den inbitne (chefstekniker Olsen borde ha valt den blå dräkten…) och samtidigt ögongodis och fristående historia nog för nykomlingen.
Trots det har jag svårt att fångas av J.J. Abrams lens flare-fest. Star Trek känns som en genomsnittligt generisk sci-fi och bara ett par dagar efter titten har jag redan hunnit glömma bort exakt vad som hände och varför. Och då såg jag ändå om den. Kan jag skylla på Damon Lindelof, det verkar funka i de flesta lägen?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag gillade Star Trek, en stark trea fick den av mig. Möjligt att den inte skulle klara det vid omtitt. Får se vad du tycker om Into Darkness…
Svaret har du nu 😉
Jodå den här gillade jag precis som du glömmer jag filmen efter en vecka – har sett den ett par ggr.
@Filmitch: Jamen visst är den märkligt lättglömligt?!
Jag instämmer i glömlighetskören. Dessutom en av få filmer som jag har somnat till. Dock inte filmens fel. Mitt eget. Men det innebar ändå att jag var tvungen att ge mig på den en gång till. Trots det – minns knappt något.
@Pladd: Man blir alltid lika förvånad när en film där det händer så mycket försvinner så snabbt ur skallen.
Haha, stackars Damon. 😉
Japp, Quinto som Spock är klart bäst, så är det bara. Håller med om det mesta förutom att jag inte alls gillade designen på Narada. Såg bara förvirrande ut och inte alls som ett skepp. När det var scener ombord på skeppet så fattande jag nästan inte att de var ombord, kändes mer att de var i en gruva.
Hmm, jag både förstår och inte förstår vad du menar med ditt resonemang kring att både ha och ändra på Enterprise-kakan. Jag har läst om det stycket 4-5 gånger men förstår ändå inte riktigt. Resor längs rätlinjig tidsaxel är mer klassisk Star Trek än resor längs alternativ tidsaxel. Huh?
Men jag håller med om att det är smart att låta filmen utspela sig längs en alternativ tidsaxel. Man behöver inte blint ta hänsyn till händelser i TOS och filmerna utan kan göra lite som man vill. Smart, helt enkelt. Fast just design, look (communicators, phasers) och liknande är ju sånt som man brukar få carte blanche för i alla fall. För mig handlar det mer om vad personer gör och hur händelser sker och leder till, och där har man skaffat sig extra frihet. Designen, inbillar jag mig, ser lika ut i de bägge tidsaxlarna.
@Jojjenito: Härligt matig kommentar! Tror du inte att det var meningen att interiören på Narada skulle likna en gruva, eftersom det var ett gruvskepp? Bra eller inte kan man ju diskutera. Vad jag är ute efter med tidsresonemanget är att i TOS (och First Contact) går det ju alltid ut på att man lyckas göra ”rätt” historiskt så att framtiden inte förändras. Här har det blivit så pass många förändringar historiskt att det i slutänden blivit ett parallellt TOS-universum. Begripligt?
Jo, så var nog tanken med gruvskeppet men jag gillade det inte. Visst att det ska se gritty ut, ett arbetarskepp och så, men nu såg det inte ut som ett skepp överhuvudtaget tyckte jag.
Aha, ja, då förstår jag även om jag fortfarande inte håller med om några av dina slutsatser. 😉 I TOS (och First Contact) är det lite en annan sak. Där är det rollfigurerna som det handlar om, de försöker att inte förändra saker och därmed hålla kvar sin egen tidslinje. I rebooten från 2009 så är det manusförfattarna som medvetet ändrar saker medan rollfigurerna bara är along for the ride. Och just vad gäller hur saker är designade så är inte det inte den alternativa tidsaxeln som ”förklarar det”. På längre sikt kan det kanske vara så. Det som den alternativa tidsaxeln ursäktar är ju t ex att Vulcan är förintat osv.
@Jojjenito: Vad gäller interiören kan jag hålla med, men exteriören ursäktade en hel del tycker jag. Och så måste jag nog erkänna att jag inte utsatt mina funderingar kring alternativa tidsaxlar och eventuella konsekvenser för någon allvarligare granskning 🙂