Även om alla inte känner igen författarnamnet Dennis Lehane har nog de flesta sett minst en film som baserats på hans böcker. De tre mest välkända exemplen torde vara Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Vilket i och för sig är lite intressant eftersom det är tre väldigt olika berättelser från en författare som jag ändå förknippar med en väldigt tydlig stil.
Fortsätt läsa ”X14: Dennis Lehane (1994-2017)”
alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften
Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.
Det fanns en gång ett gäng livräddare som gjorde så mycket mer än att springa i slow motion, iförda minimala badkläder och med bjärt orangea flytetyg i händerna. De löste mysterier till höger och vänster men tycktes ändå alltid finna tid för att inleda komplicerade förhållanden med varandra. Den orädde ledaren Mitch Buchannon drog sig i sin tur aldrig för att stöta på strandens fräscha 18-åringar. Gärna i sällskap med sonen Hobie som mest av allt verkade bli imponerad av faderns strandraggartakter.
En trevlig dag ute på havet. Greg har bjudit in de gamla vännerna Downey och Sally samt en ny vän, Jess, till sin båt Triangle. Sally har i sin tur bjudit med sig singelvännen Heather som hon anser vara en perfekt partner för Greg. Tyvärr visar sig Greg vara mer intresserad av Jess och Heather har inte något emot det eftersom hon tvärt emot Sallys förmaning är mer sugen på den unge och muskulöse matrosen Victor.
Att Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.
Alla någorlunda vana Stephen King-läsare vet att författaren är minst lika bra (vissa skulle hävda bättre) i det korta formatet som det långa. Ungefär nio (lite beroende på hur man kategoriserar) novell- och långnovellsamlingar hade det blivit innan Just After Sunset kom ut 2008.
Då hade det bara gått sex år sedan Everything’s Eventual där bland annat den filmatiserade 1408 ingick. Därför kan det tyckas lite paradoxalt att King inleder sitt förord med att beskriva hur han under 2000-talet tycktes ha tappat förmågan att skriva de där novellerna som under betydligt mindre gynnsamma omständigheter vällde ut ur hjärnan och ned i skrivmaskinen.
Första nya Stephen King jag sätter tänderna i på flera år (den senaste var Lisey’s Story från 2006) och det är inte utan att jag är lite spänd: ska mästaren klara att lyfta fötterna över förväntanströskeln?
Till att börja med har King kastat loss från sitt välbekanta Maine och placerat sin huvudperson Edgar Freemantle i ett soligt Florida som för den skulle inte behöver vara mindre skräckinjagande.
Den före detta byggmagnaten Edgar Freemantle kommer alltså till Florida och den lilla ön Duma Key eftersom han med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om han stannar kvar i Montana. Det är i alla fall vad hans hjärnskrynklare Xander Kamen rekommenderar och Edgar har kommit att respektera Kamens åsikter.
Om Californien är det förlovade landet är breddgradsgrannen i öster, Florida, snarare det förlorade landet. I många skildringar känns det som om det ligger något lätt slitet och bedagat över the Sunshine State. Dess glansdagar är över och nu finns bara utrymme för pensionärsbostäder och förlorade drömmar.
SVT kan näppeligen ha förutsett det efterföljande tjafset i den svenska valprocessen (eller kunde de det?!), beslutet att sända Recount på måndagskvällen efter 2010 års val bör snarare ha varit tänkt som en kul liten blinkning. Desto mer intressant med tanke på att den fantastiska förvirring som följde på begärandena om omräkning av röster i Florida vid presidentvalet 2000 mellan Bush och Gore borde ha fått till stånd funderingar kring kvalitetssäkring av röstprocesser. Uppenbarligen så icke i Sverige.
Rörliga bilder och tryckta ord 