Dags att avsluta detta tema och det är ju extra trevligt att kunna göra det med flaggan i topp. Hittills har väl ingen av Star Trek-filmerna varit odiskutabla mästerverk, men alla filmserierna har ändå sina små guldkanter. Och det är förstås roligt att även rebooten fungerar så bra som den ändå gör. Sedan är det naturligtvis en smaksak om man föredrar James T. Kirk d.ä., Jean-Luc Picard, James T. Kirk d.y., Spock, Bones eller Data.

Från och med imorgon landar bloggen med en duns på moder jord, och det med besked.

***

Star Trek XIIAll new and improved! Kirk, nu ännu mer överilad! Spock, nu ännu mer regelstyrd! Uhura, nu ännu sötare! Skurken, nu ännu mer bad ass!

Nå, det sista stämmer i alla fall till 100% för denna senaste installation i Star Trek-filmsagan. Jag trodde inte att jag skulle kunna tycka bättre om Benedict Cumberbatch efter hans Sherlock, men se det gick alldeles utmärkt. Jag tycker han länder sin Kahn en känslighet eller möjligen känslosamhet som toppar Ricardo Montealbans övermänniska.

Och helt fel tycker jag inte att det är att kalla Star Trek Into Darkness för en ”installation” för de visuella ambitionerna har knappast blivit mindre sedan Star Trek anno ’09. Och i likhet med den tidigare filmen är förstås all CGI gruvligt snygg, men det som fångar mig mest är ändå fortfarande Enterprises handfasta interiörer i maskinrum och på bryggan. Lens-flare-galore kan jag leva med, även om det var lite svårt att förstå exakt vad det var som skulle gnistra så förbaskat inne på kommadobryggan.

Det är bara att kapitulera, jag hade väldigt roligt på biografen den här gången. Efter lite uppgivenhetskänslor inför teflonkaraktären på J.J. Abrams första reboot kändes det som om jag blev kompenserad med råge. Möjligen är jag allt för överväldigad i stunden för att kunna se på det hela objektivt. Only time will tell.

Den stora frågan blir nu bara: ta gnället först och avsluta positivt eller kärlekskräkas först och sedan försöka förklara varför det inte kan vara tal om absolut toppbetyg? Jag tror jag gnäller först, det är ju ändå det jag gör bäst.

Into Darkness, why do I not love thee? Let me count the ways.

1. I likhet med många andra blockbuster-actions blir filmen för långdragen. Den har flera slut, flera kappkörningar mot klockan, och för vart och ett av dem tappar man lite av spänningen.

3. Ett orosmoln i form av Leonard Nimoy: kommer Spock d.ä. att ta över Datas Deus Ex Machina-roll när man skrivit in sig det manusmässiga hörnet?

2. Det finns en alldeles för övertydlig plantering som dessutom inte alls passar in i sammanhanget utan känns påklistrad och därför får en anstrykning av ”what the hell were they thinking?!” Lite mer ansträngning att åtminstone få planteringarna att verka naturliga, tack.

3. Inte bara en anstrykning av WtHWTT har också Alice Eves fullkomligt opåkallade avklädda scen, men den har ju Damon redan bett om ursäkt för (eller något sådant i den stilen).

4. Och varför, varför, VARFÖR skulle inte Uhura ha kunnat få avsluta jobbet hon blev beamad ned till jorden för att göra?! Spocks reaktion hade man kunnat lösa på något annat sätt. Återigen slarv eller ren slapphet när det kommer till manusmakandet kan jag tycka.

Ok, men om vi skulle ta och gå över till det som inte kan läggas på Damon Lindelofs redan hårt belastade axlar?

Jag vet väl inte riktigt hur mycket ”Star Trek” själva historien kändes med sina politiska, snarare än filosofiska eller uppfostrande, kopplingar men eftersom vi nu är i ett parallelluniversum eller alternativ tidslinje (take your pick) har jag inga större problem att svälja det. Jag gillade också att filmen ändå slutar i en stämning av att hellre fria än fälla (eller åtminstone hellre juridiskt fälla än lönnmörda), från att från början verka gå i riktningen av att skurken egentligen hette Kahn bin Laden. ”An eye for an eye leaves everyone blind”.

”Humorn” i tjafset mellan Bones och Spock i första omgångens serie och filmer retade jag mig något enormt på. Därför är det roligt att upptäcka att ungefär samma tjafs mellan Spock och Kirk funkar alldeles utmärkt, filtrerat genom Chris Pine och Zachary Quinto. Deras bromance känns både lättsam och naturlig i så motto att jag inte direkt sitter och väntar på nästa uppenbara comeback. Och trots att jag i vanliga fall hatar den typen av enkel comic relief kommer jag på mig själv att skratta åt Simon Peggs Scotty. Flera gånger, dessutom.

Jag klagar lite på längden, men på det stora hela är jag med ända till slutet och njuter i fulla drag. Det är spännande och precis lagom intrikat. Trots invändningarna som gäller Alice Eve och Zoe Saldana, har kvinnsen ändock mer att göra här än i många av föregångarna. Vilket i och för sig i ärlighetens namn inte är särskilt mycket och som man inte ska tänka allt för mycket på eftersom det blir rätt deprimerande och nu är vi ju GLADA!

Sedan kan man förstås också fundera lite på vad särskilt Kirk egentligen lär sig på det här äventyret. Upptakten tycks leda till att han ska bli ordentligt stukad och tänka efter före nästa gång, men i slutänden rusar James Tiberius givetvis åstad i den riktning som hans inälvor pekar ut. Det är inte osannolikt att tänka sig att även nästa gång det handlar om ett rutinuppdrag, snarare än att rädda jordens befolkning, kommer the prime directive inte att vara värt en äggfjärt i den svavelstinkande vulkanens mitt.

Däremot gillade jag skarpt att Kahn plockar upp och spelar på Kirks familjekänsla, vilken egentligen kommer till uttryck först i de tidiga filmerna och sedan förstärks i The Next Generation. För visst är besättningen en surrogatfamilj som blir ännu viktigare när surrogatpappa Pike försvinner.

Kanske är det kombinationen mellan de longitudinella linjerna i historien med åtaranvändandet av Kahn istället för en helt ny skurk (som Nero) och lite regenerativa blodtransfusioner i exempelvis flippandet av roller (”Kaaaahn!”) som gör att jag blev så förtjust i Into Darkness. Jag bryter mot allt vad the prime directive of movie sequels heter och tillåter mig vara försiktigt optimistisk inför den givna fortsättningen. Star Trek: Let There Be Light?

Annonser