Jakten på Edvard (2013)

Jakten på Edvard: Om Edvard Persson, filmerna och de som var med när det begav sig (2013)

En milstople är nådd för Rörliga bilder och tryckta ord. För första gången har jag blivit erbjuden recensionsexemplar och passande nog är det inte bara en bok, utan en bok om film.

I dryga trettio år, mellan 1924 och 1956, spelar Carl Edvard Persson in film. Under större delen av dessa trettio år är komikern närmast ofattbart populär och inte bara hemma i gamla Svedala. Filmer som Kalle på Spången och En sjöman till häst går på export till ett av Tyskland ockuperat Danmark och får representera frihet och mild upprorsanda. I mitten av 40-talet gör Edvard en kombinerad propaganda- och inspelningsresa till diverse svensksamhällen i USA där man utlyser Edvard Persson-day och han får träffa Cecil B. DeMille.

Jakten på Edvard är skriven av Pontus Brandstedt som under hela sin akademiska bana tycks ha haft ett ömt klappande hjärta för den svenske komikern. Bokens undertitel beskriver innehållet relativt väl, fokus ligger på Persson och hans (ljud)filmer samt en hel massa folk.

Detta får till följd att allt som händer i Edvards liv innan han på allvar ställer upp sig inför en filmkamera (Söderkåkar, 1932, hans åttonde film) beskrivs i ett rasande tempo där det gäller att hänga med. Särskilt som Brandstedt tenderar att väva lite fram och tillbaka i sin vidare framställning. Snappar man inte upp vem Ellen Rosengren i det här skedet kan det bli lite förvirrande längre fram.

Edvard var förvisso världsberömd i hela Malmö när han vid pass 44 års ålder flyttade upp till Stockholm för att spela in Söderkåkar inom bolaget som därefter (med ett fåtal undantag) blev hans ständiga hemvist, Europa Film.

Söderkåkar byggde på Gideon Wahlbergs populära folklustspel och innehöll många av de element som skulle komma att prägla både Edvards mest folkkära produktioner och hans scenpersona. Folkligt gemyt, livets enkla nöjen som mat och en sup, enkla men rättframma människor, en kushad make, ett huskors, lite intriger och en oskyldig kärlekshistoria bland ett par av de yngre karaktärerna.

Det är aldrig lätt att analysera eller förklara humor och det är helt uppenbart att Brandstedt tycker Edvard är betydligt roligare än han lyckas förmedla till mig. Vilket i och för sig kan bero på att jag inte är särskilt bekant varken med de filmer eller skådespelare han beskriver. Däremot blir jag också nyfiken på den fråga som författaren själv gör stora ansträngningar för att besvara: vad var det som gjorde Edvard Persson så omåttligt populär, både bland publik och kritiker?

Samtida källor framhåller gärna både naturlighet i replikerna och minspelet hos den allt voluminösare Edvard. Han står för en verbal komik (att kontrastera mot exempelvis Nils Poppes mer crazybetonade eskapader) som uppskattas. Intressant är också att man gärna märker ut hans filmer som ”äktsvenska” och jag hade gärna velat veta lite mer om just det – vad är det för sorts humor som åtminstone då sågs som typiskt svensk?

Men den typen av utvikningar ligger inte för Brandstedt. I det är undertiteln helt sanningsenlig: det är personerna som står i centrum i Jakten på Edvard. Och jagat har i sanning författaren. På besök i Ystad kan Edvardologen exempelvis inte låta bli att närma sig ett sällskap damer som ser ut att ha rätta åldern inne – nog måste de väl ha några minnen av den store Persson?

Och visst är det många som har minnen av Edvard Persson. För många kan jag nog tycka, alla dessa minnen, vilka dessutom har en tendens att sväva iväg till helt andra marker än de som rör just Edvard. Ingen historia är för liten eller för trivial för att återges in i minsta detalj. Har Brandstedt lyckats snoka reda på grabben som höll tyglarna på Edvards häst under en filminspelning ger han sig inte förrän läsaren också fått ta del av historien.

För min del hade Jakten på Edvard mått bra av att ett par ytterligare älsklingar gått under yxan, både innehålls- och bildmässigt. Många av älsklingarna misstänker jag går att föra tillbaka till Brandstedts personfokus. Författaren försöker visserligen måla en bild av tiden, men utförandet är för ostrukturerad. Resultatet blir tidvis rörigt och ofokuserat istället för en bred väv.

Man får veta en hel del om hur det gick till bakom kameran, men eftersom detta arbete speglas genom femtielva olika personers egna hågkomster blir även det en smula virrigt. Stilen håller ett förhållandevis personligt anslag och ett direkt tilltal som ibland fungerar riktigt bra, men som i andra fall bidrar till rörigheten och brist på struktur. Bildmässigt är boken en inte helt lyckad blandning mellan press- och privatfoton.

Av det ovanstående ska man dock inte dra den förhastade slutsatsen att Jakten på Edvard är någon dålig bok. Den är sprängfull med anekdotiska detaljer om både den svenska filmvärlden under 30-, 40- och 50-talen i allmänhet samt Edvard Persson i synnerhet. Pontus Brandstedt torde ha gjort svensk filmhistoria en stor tjänst genom att nedteckna alla dessa historier som hittills ”bara” funnits i folkminnet.

Om inte annat förmedlar boken väl författarens egen sprudlande entusiasm inför och kärlek till komikern och komedierna och det räcker långt. Men eftersom jag själv som sagt är pinsamt obekant med svensk film generellt hade jag gärna sett att det i sig mycket trevliga bandet åtföljts av ett par platsbitar. Som det är nu kan jag inte se att det går att köpa någon av de en gång så populära filmerna (däremot är det inga problem att köpa på sig Nils Poppe-filmer för flera hundralappar). Men även i detta kanske Brandstedts bok kan bana ny väg?

Fler har recenserat Jakten på Edvard. Varför inte passa på att hoppa över och se vad Filmitch fick för intryck av den store skådespelaren i Brandstedts tappning?

Edit: Köpa gick inte, men någon vänlig själ har däremot lagt upp klassikern Kalle på Spången från 1939 på youtube. Här spelar Edvard krögaren Carl Jeppson som vid den skånska krogen Spången ser efter folk och fä, samtidigt som han mer eller mindre stillsamt försöker opponera sig mot sin imposanta hustru och länsmannen. Jag kan förstå att filmen blev populär i ett krigsdrabbat Norden, på samma sätt som lättsamma actionäventyr gick hem efter 9-11. För egen del kändes dock historien lite väl banal, allt ordnar sig lite väl enkelt och det finns ett antal scener vilka känns mer som utfyllnad. Blott ett par ljusglimtar kan skönjas, men visst var det roligt att se filmen med Brandstedts bok i ryggen.

Edit #2: Where ARE my manners?! Givetvis stort tack till Fiffi som vidarebefordrade kontakten till förlaget.