Peter’s Friends (1992)

Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.

Flash Gordon (1980)

Efter att ha tagit del av sci-fi-serien-till-film Barbarella, var nästa givna punkt på programmet den tolv år yngre Flash Gordon. Som av en slump (or is it?!) visar det sig dessutom att bägge filmerna är producerade av gamle Dino De Laurentiis.

Treasure Island (1883)

alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

I nuovi barbari (1982)

alt. titel: The New Barbarians, Metropolis 2000, Warriors of the Wasteland

Till att börja med: det här blir den sista recensionen innan jag och bloggen tar lite julledigt. Vi ses den 27 december igen!

……….

På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som i sin föredömliga och synnerligen underhållande julkalender den 14 december presenterade ofrivilliga komiska höjdpunkter. Mina damer och herrar (och alla som inte vill räkna sig till någotdera leden): jag ger er best worst movie ever: I nuovi barbari!

Dead Famous (2001)

10 deltagare, ett hus och ett nära nog oräkneligt antal kameror. Konceptet känns igen, eller hur? Produktionsbolaget Peeping Tom (”Bold, Provocative and Controversial”) sänder House Arrest, där deltagarna uppmuntras att göra bort sig så mycket som möjligt (helst samtidigt som de är drängfulla), allt för att skapa bra TV. Även deltagarna själva tillhör de numera välbekanta stereotyperna: översittaren, bitchen, flatan, bimbon, idioten, anarkisten och så vidare. I denna tredje säsong går det lite överstyr när en av dem mördas på det mest gruvliga sätt. Det ska emellertid visa sig att det inte kan bli så mycket bättre TV än våldsamma dödsfall ”på riktigt” — utsikten finns ju alltid att mördaren slår till igen. Nu är det upp till kommisarie Coleridge och hans kollegor att lösa mysteriet samtidigt som dramat fortsätter att utspela sig live inför kamerorna.