You are currently browsing the tag archive for the ‘Lika bra som köpes’ tag.

alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.

Läs hela inlägget här »

Den lilla Sussexbyn Iping är i uppror. Till en början var väl framförallt värdshusinnehaverskan Mrs. Hall nöjd med att få en gäst mitt i vintern. En gäst som dessutom hade med sig ett halvt laboratorium, vilket antyder att han tänkte stanna för en längre period. Efter ett par månader är Mrs. Hall emellertid hjärtligt trött på gästens underliga vanor, hans totala brist på hänsyn vad gäller hennes mattor och möbler i samband med hans experiment, hans humör (mycket skiftande, men oftast bryskt och ohövligt) men kanske mest av allt på det faktum att han inte betalar för sig. Sedan må han vara hur olyckligt skadad som helst (något måste ju alla bandagen i ansiktet vara bra för?).

Läs hela inlägget här »

Läsning kan leda i de mest oväntade riktningar. Hade det inte varit för att jag blev väldigt nyfiken på The Mystery of Edwin Drood, Dickens sista och ofärdiga roman, hade det nog dröjt betydligt längre innan jag kommit fram till Dan Simmons Drood, som jag i och för sig blev sugen på redan när den kom. Och hade jag inte kommit igång med Drood hade jag nog aldrig bekantat mig med den bokens berättare, Wilkie Collins. Och utan Collins, ingen The Woman in White.

Läs hela inlägget här »

Vilken tur att man har trevliga bloggkollegor som inte bara tipsar om bra filmer, utan också om bra läsning! Tack vare Sara, Trash is King och Filmitch fick jag korn på den brittiske medeltidshistorikern Montague Rhodes James (1862-1936) som, förutom att knalla omkring i anrika miljöer som Cambridge och Eton, också skrev spökhistorier.

Just nu känner jag dessutom att jag är väldigt tacksam över att befinna mig i vårt moderna samhälle. Efter upptäckten av James (som jag sannolikt inte gjort utan bloggarna) var det ett ögonblicksverk att kolla upp författaren på Wikipedia och dessutom glatt konstatera att hans verk befinner sig under Public Domain. Det gör i sin tur att jag lika snabbt kan gå till min lilla husgud Librivox.org (länk i vänsterspalten) och vips har jag en alldeles utmärkt uppläsning av James två första novellsamlingar i iPoddens hörlurar. Att sedan underbart och varmt vårväder kanske inte riktigt är den stämningsmässigt mest perfekta inramningen till den typen av historier är inte mycket att göra något åt.

Läs hela inlägget här »

Det enda som i en ordbok skulle behövas som illustration till konceptet “bitterljuv” är Ethan Frome. Trots att långnovellen (eller kortromanen om man så vill) ibland är rätt övertydlig i både symbolism och teman är den något av det mest skönt sorgliga jag har läst.

I likhet med exempelvis Emily Brontës Wuthering Heights eller Hawthornes The Scarlet Letter använder sig Ethan Frome av en ramintroduktion där läsaren genom en namnlös ingenjör får stifta bekantskap med den fiktiva Massachusettsstaden Starkfield. Det är vinter och bittert kallt när ingenjören får skjuts av den store och tyste Frome till och från tåget. En dag stormar det så hårt att det inte finns någon chans att ta sig tillbaka till staden och berättaren måste spendera natten på Fromegården. Där får han sig serverad hela den historia som han hittills bara hört brottstycken av från stadens invånare och som tilldrog sig knappt år tjugo år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Tiden håller på att rinna ut för Lily Bart. Redan 29 år och ingen rik man på kroken ännu. Den socitetskrets som hon alltid rört sig så hemtamt i börjar tröttna på henne och det vill sig liksom aldrig riktigt. Hon reser sig galant efter varje nederlag men inser först när det är för sent att hon varje gång återfått fotfästet aningen längre ned på den sociala stegen än där hon befann sig bara ett litet tag innan.

Läs hela inlägget här »

”I didn’t think the Mingotts would have tried it on”. Så avslutas ett av de absolut bästa första kapitel jag någonsin läst. I The Age of Innocence får vi genom Edith Whartons lika träffsäkra som bitska öga stifta bekantskap med Newland Archer, en välbärgad ung man som tillhör en av New Yorks mest respekterade familjer och i 1870-talets New York är det ingen liten sak. Han anländer till operan en januarikväll när sopranen Christina Nilsson framför Faust i ett litet moln av förnöjsamhet. Han har precis förlovat sig med den högst respektabla May Welland och är lika stolt över sitt manliga initiativtagande som han är ömsint vördnadsfull inför sin unga fästmös ”abysmal purity”.

Läs hela inlägget här »

När nu Filmmedia.se visar bilder från en ny Conan-film kan det ju vara lämpligt att följa upp med den äkta varan. Vissa teman tycks gå igen…

Conan the Cimmerian och Valeria of the Red Brotherhood tar sin tillflykt undan ett gigantiskt monster i en till synes övergiven stad. Den visar sig givetvis snart inte alls vara särskilt övergiven, men däremot på utdöende, då den bebos av folken Xotalanc och Tecuhltli som är i full färd med att decimera varandra i en blodig fejd. För varje Xotalanc som dödas av en Tecuhltli drivs en röd kopparspik in i en pelare av ebenholtz som står i tronsalen och när Conan och Valeria besöker staden är den beströdd av hundratals spikhuvuden. Men det ska visa sig att det största hotet mot våra två hjältar inte kommer från den pågående fejden.

Läs hela inlägget här »

Ren njutning! Efter att ha mer eller mindre kämpat mig igenom ett antal brittiska klassisker från ungefär samma period var detta balsam för själen. Ingen förnumstig berättarröst, inga halvdana bikaraktärer ditplacerade enbart för comic relief, inga enorma berättarutsvävningar, inga episka tidsvyer, inga gigantiska persongallerier.

Handlingen torde vara välkänd: i familjen Bennet finns fem döttrar och det är moderns högsta önskan och största jobb att få dem alla bortgifta. Det är inte minst viktigt för henne eftersom åtminstone en av dem måste försörja sin dyra moder när fadern väl går bort, då döttrar inte kan ärva egendom. Elizabeth Bennet har bestämt sig för att stå emot alla påtryckningar och gifta sig för kärlekens, snarare än konvenansens, skull, något som låter enklare än vad det var i 1800-talets England.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser