Treasure Island (1883)

alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

Fast inte kan väl den gemytlige skeppskocken Silver vara en pirat? Egentligen? Unge Jim Hawkins har redan mött sin beskärda del av buckanjärer och ingen av dem var ens hälften så trevlig som Long John. De möts på skonaren Hispaniola, vilken stävar mot okänd ort på skattjakt. Med på skeppet finns en mystisk karta som enligt uppgift ska visa var den fruktade piraten Kapten Flint har gömt sin enorma skatt som han rövat ihop på de sju haven.

Men Kapten Smollett hade redan från början hade sina dubier kring besättningens ärliga uppsåt och när man så småningom nått den beryktade ön, gör Smollett, Doktor Livsey, Squire Trelawny och ett antal ytterligare lojala män slag i saken och flyr skeppet. De söker en fristad i ett gammalt fort på ön men är nu omgivna av pirater med dubloner istället för ögon i skallen och inte särskilt nogräknade när det gäller metoder att få tag på kartan.

Eftersom man får större delen av berättelsen om skattkammarön berättad för sig ut Jim Hawkins perspektiv har den ofta karakteriserats som ungdomsbok, men jag kan försäkra att man som vuxen (i och för sig som alltid en definitionsfråga) läser den med minst lika stor behållning. Eftersom narrativet är återberättande får den nu äldre (får man anta) Jim möjlighet att i backspegeln kommentera sina olika mer eller mindre idiotiska beslut och handlingar. I detta är Treasure Island en klassisk coming of age-roman, Jim gör flera misstag men lär sig något om sig själv, andra människor och livet av vart och ett av dem.

Invävt i historien blottläggs också, genom Jim, en hel del andra element som gäller mod, ärlighet, lojalitet och religion men först som sist är Treasure Island en klassisk actionrökare. Stevenson har skapat en berömvärt trimmad berättelse som inte innehåller många döda punkter, han gör exempelvis inte misstaget att hänge sig åt några utförliga utläggningar om hur Hispaniola tar sig till den famösa ön. När kartan väl är säkrad tar det inte många kapitel innan man är till havs och därefter tar det ännu färre innan man är framme och kan börja skattletandet.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd att författaren tycks ha bränt det mesta av sitt krut i upptakten. För min del är nämligen berättelsen om hur kartan kom i Jim Hawkins ägo, genom Billy Bones försorg, och den efterföljande nattliga jakten, orkestrerad av den diaboliske Pew, den absolut bästa och mest andlösa delen av hela boken.

Men så mycket skattletande är det faktiskt inte fråga om i Treasure Island. Möjligen var jag påverkad av att nyss ha läst Edgar Allan Poes chiffernovell ”The Gold Bug”, men jag kom inte ihåg att så förhållandevis mycket tid ägnas åt den fysiska och psykiska tvekampen mellan de guldhungriga piraterna och den lika guldhungriga men mindre illegala gruppen. Det är dock i detta som Jim får möjlighet att fundera över hur piraterna beter sig och jämföra deras beteende med de rättrådiga förebilder han exempelvis har i Kapten Smollett eller Doktor Livsey.

Karaktärsmässigt skulle man kunna kalla Treasure Island något enkelspårig. Piraterna är nästan utan undantag fega, giriga och vänder villigt kappan efter vilken vind som än tycks blåsa mest fördelaktigt för dem själva. Samtidigt är som sagt framförallt Smollett och Livsey obönhörligt hederliga och rakryggade om än något sträva. Däremot charmades jag av den nästan outhärdligt brittiske Squire Trelawny som med sina utrop (”Bravo!”) obevekligen frammanar en bild av Hugh Lauries unge prinsregent i den tredje Black Adder-serien.

Men enkelspårigheten kommer i viss mån på skam med Jim Hawkins och helt och fullt med Long John Silver. Jag gissar att den i grund och botten sympatiske piraten är en bidragande orsak till att boken fortfarande känns så pass fräsch. Silver är mångbottnad och tycks ha en förmåga att få alla, inklusive hans fiender, att tycka om honom.

Hans komplexitet ger också en grund för Jim Hawkins mer varierande karaktär: ibland är han precis så rakryggad som han vet att Doktor Livsey vill att han ska vara och ibland är det ändå inte utan att han känner lite lockad av den enkla men aningens mindre rättrådiga vägen. Hans känslor inför Long John är precis så skiftande som de ofta är inför en person, Hawkins charmas av piraten för att sedan känna sig sviken när han förstår att buckanjären verkligen är en buckanjär. När den värsta besvikelsen gått över är han tillbaka i sympatin, samtidigt som han förfasar sig över Long Johns otvetydiga hänsynslöshet.

Detta klassiska skattäventyr passar lika bra i soffan en regnig eller snöig dag som i hängmattan en solig dito.

Librivoxkvalitet: Ypperligt inläst, med dialekter och allt, av en och samma person. Lika bra som köpes!

8 reaktioner till “Treasure Island (1883)”

  1. Intressant, kanske borde ge den en chans. Har aldrig läst boken, men har säkert sett fem olika filmatiseringar. Ska bli intressant att se vilka filmversioner du kommer att skriva om och vilka betyg du ger dom… 😉

  2. Haha, har jag blivit så förutsägbar? Den här gången blir det faktiskt bara en… Jag tycker boken är klart läsvärd och kan man ha den i öronen går det ju alltid att göra annat samtidigt.

  3. Fasiken, du avverkar klassiker (både filmer och böcker) på löpande band. 😉 Minns att jag läste Skattkammarön som liten men minns inte om jag gillade den eller inte.

    Jag måste bara fråga. När lyssnar du på librivox-böckerna. Kör du med mobilen och lyssnar till och från jobbet typ eller sitter du även hemma?

    Jag nyligen bytt arbetsplats fått längre till jobbet. Tidigare cyklade jag alltid till jobbet men nu åker jag tunnelbana kanske tre gånger i veckan. Och det finns nåt positivt med att inte cykla och det är jag får betydligt mer läst nu än tidigare. Och så cyklar jag två gånger i veckan och får motion på det sättet. En perfekt avvägning mellan kultur och motion. 😉

  4. @Jojjenito: Hade jag inte upptäckt Librivox hade det antagligen blivit betydligt färre klassiker, men när de finns där gratis och allt är det ju lika bra att passa på. Jag lyssnar i princip jämt (kör med iPod) när jag inte jobbar, äter eller tittar på film 😉

    Det låter som du fått till en bra balans, som du säger. Men jag blir lite nyfiken på varför du inte lyssnar när du cyklar? För farligt i trafiken? Eller du kanske inte vill ha alltför många böcker igång samtidigt? Annars håller jag helt med om att pendling är ett perfekt sätt att hinna klämma in lite läsning.

  5. Jag har fruktansvärt svårt att lyssna till talböcker, tappar koncentrationen och börjar fundera på annat eller också så somnar jag 😦 Jag får hålla mig till tryckta saker.
    Tror inte jag läst Skattkammarön men kan handlingen utan o innan skulle tro att berättelsen är kulturellt allmänngods.

  6. @filmitch: Visst blir man distraherad, men då är det ju bara att backa och lyssna om 🙂 Det intressanta är att det blir två olika typer av intag som faktiskt ger lite olika saker.

    Och visst är Skattkammarön en av de där berättelserna som i princip tillhör allmänmedvetandet. Just därför är det spännande att bekanta sig med den i första person sas.

  7. Sofia: Nja, dels är det så att jag är lite seg i när det gäller tekninkutveckling. Jag var typ sist med att skaffa digitalkamera. Och än så länge har jag ingen smartfån. Nu skulle det iofs funka att köra ljudbok på min nuvarande lilla mobil, jag kan t ex lägga in mp3-filer i form av musik så det borde inte vara nåt problem. Nu lyssnar jag inte heller på musik när jag cyklar.

    Och varför inte frågar du? Ja, dels är det nog så att det kan bli farligt helt enkelt. Om man inte är uppmärksam så kan det smälla. Och sen jag vet inte, det känns som att det är för mycket att hålla reda på när man cyklar och då samtidigt lyssna på en bok. Det känns som om jag inte skulle kunna koncentrera mig på boken. Fast jag har ju inte testat, och när jag åker tunnelbana så funkar det utmärkt, att läsa som jag gör då.

  8. @Jojjenito: Ja, lyckligtvis är det ju än så länge ingen lag på att man måste hänga med i teknikutvecklingen 😉 Och att tänka på säkerhetsfaktorerna när man cyklar tycker jag låter mycket vettigt. Tunnelbanan och gammal hederlig bok låter onekligen som det bästa alternativet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: