alt. titel: Skattkammarön

Shiver me timbers! Nog för att filmfranchisen Pirates of the Carribean gör sitt bästa för att pusha en knappt femtio år gammal Disneyattraktion, som från början egentligen inte innehöll så mycket mer än en käck låt (”A pirate’s life for me!”) och pirater som jagade unga möer.

Men när jag lyssningsläser Treasure Island inser jag att det finns förlagor som inte har ärats ens i närheten så mycket som de bör. Möjligen berodde denna känsla på att uppläsaren i viss mån har lånat både ton och dialekt från Geoffrey Rushs Barbossa, men den fullödiga karaktären Long John Silver, enbent och piratkomplett med sin papegoja Captain Flint, är helt och fullt Robert Louis Stevensons förtjänst.

Fast inte kan väl den gemytlige skeppskocken Silver vara en pirat? Egentligen? Unge Jim Hawkins har redan mött sin beskärda del av buckanjärer och ingen av dem var ens hälften så trevlig som Long John. De möts på skonaren Hispaniola, vilken stävar mot okänd ort på skattjakt. Med på skeppet finns en mystisk karta som enligt uppgift ska visa var den fruktade piraten Kapten Flint har gömt sin enorma skatt som han rövat ihop på de sju haven.

Men Kapten Smollett hade redan från början hade sina dubier kring besättningens ärliga uppsåt och när man så småningom nått den beryktade ön, gör Smollett, Doktor Livsey, Squire Trelawny och ett antal ytterligare lojala män slag i saken och flyr skeppet. De söker en fristad i ett gammalt fort på ön men är nu omgivna av pirater med dubloner istället för ögon i skallen och inte särskilt nogräknade när det gäller metoder att få tag på kartan.

Eftersom man får större delen av berättelsen om skattkammarön berättad för sig ut Jim Hawkins perspektiv har den ofta karakteriserats som ungdomsbok, men jag kan försäkra att man som vuxen (i och för sig som alltid en definitionsfråga) läser den med minst lika stor behållning. Eftersom narrativet är återberättande får den nu äldre (får man anta) Jim möjlighet att i backspegeln kommentera sina olika mer eller mindre idiotiska beslut och handlingar. I detta är Treasure Island en klassisk coming of age-roman, Jim gör flera misstag men lär sig något om sig själv, andra människor och livet av vart och ett av dem.

Invävt i historien blottläggs också, genom Jim, en hel del andra element som gäller mod, ärlighet, lojalitet och religion men först som sist är Treasure Island en klassisk actionrökare. Stevenson har skapat en berömvärt trimmad berättelse som inte innehåller många döda punkter, han gör exempelvis inte misstaget att hänge sig åt några utförliga utläggningar om hur Hispaniola tar sig till den famösa ön. När kartan väl är säkrad tar det inte många kapitel innan man är till havs och därefter tar det ännu färre innan man är framme och kan börja skattletandet.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd att författaren tycks ha bränt det mesta av sitt krut i upptakten. För min del är nämligen berättelsen om hur kartan kom i Jim Hawkins ägo, genom Billy Bones försorg, och den efterföljande nattliga jakten, orkestrerad av den diaboliske Pew, den absolut bästa och mest andlösa delen av hela boken.

Men så mycket skattletande är det faktiskt inte fråga om i Treasure Island. Möjligen var jag påverkad av att nyss ha läst Edgar Allan Poes chiffernovell ”The Gold Bug”, men jag kom inte ihåg att så förhållandevis mycket tid ägnas åt den fysiska och psykiska tvekampen mellan de guldhungriga piraterna och den lika guldhungriga men mindre illegala gruppen. Det är dock i detta som Jim får möjlighet att fundera över hur piraterna beter sig och jämföra deras beteende med de rättrådiga förebilder han exempelvis har i Kapten Smollett eller Doktor Livsey.

Karaktärsmässigt skulle man kunna kalla Treasure Island något enkelspårig. Piraterna är nästan utan undantag fega, giriga och vänder villigt kappan efter vilken vind som än tycks blåsa mest fördelaktigt för dem själva. Samtidigt är som sagt framförallt Smollett och Livsey obönhörligt hederliga och rakryggade om än något sträva. Däremot charmades jag av den nästan outhärdligt brittiske Squire Trelawny som med sina utrop (”Bravo!”) obevekligen frammanar en bild av Hugh Lauries unge prinsregent i den tredje Black Adder-serien.

Men enkelspårigheten kommer i viss mån på skam med Jim Hawkins och helt och fullt med Long John Silver. Jag gissar att den i grund och botten sympatiske piraten är en bidragande orsak till att boken fortfarande känns så pass fräsch. Silver är mångbottnad och tycks ha en förmåga att få alla, inklusive hans fiender, att tycka om honom.

Hans komplexitet ger också en grund för Jim Hawkins mer varierande karaktär: ibland är han precis så rakryggad som han vet att Doktor Livsey vill att han ska vara och ibland är det ändå inte utan att han känner lite lockad av den enkla men aningens mindre rättrådiga vägen. Hans känslor inför Long John är precis så skiftande som de ofta är inför en person, Hawkins charmas av piraten för att sedan känna sig sviken när han förstår att buckanjären verkligen är en buckanjär. När den värsta besvikelsen gått över är han tillbaka i sympatin, samtidigt som han förfasar sig över Long Johns otvetydiga hänsynslöshet.

Detta klassiska skattäventyr passar lika bra i soffan en regnig eller snöig dag som i hängmattan en solig dito.

Librivoxkvalitet: Ypperligt inläst, med dialekter och allt, av en och samma person. Lika bra som köpes!

Annonser