You are currently browsing the tag archive for the ‘Så dåligt att det blir bra’ tag.

alt. titel: Gräsklipparmannen, Manden med plæneklipperen, Gressklippermannen, Gräsklipparen, El hombre del jardín, Realidad virtual, Le Cobaye, Der Rasenmähermann, Virtual Wars, Stephen King’s The Lawnmower Man

I början av 90-talet vill Dr. Lawrence Angelo ”expand human communication” via digitalisering. Jag tror faktiskt inte att han såg framför sig hur folk nästan 30 år senare skulle använda denna utökade kommunikation till att dela roliga kattvideos och ge varandra ”styrkekramizar”.

Men för all del, Dr. Angelo påpekar gång efter annan att hans virtuella bioteknologi måste användas med vishet om den ska kunna frigöra, och inte förslava, det mänskliga psyket. Vet ni vilka som skiter högaktningsfullt i det? Dr. Angelos chefer, så klart!

Vår huvudperson utför sina experiment på Virtual Space Industries, vilket i sin tur ägs av Department of Scientific Intelligence. Storbossen där (vars grottlika kontor andas mer Don Corleone än high tech) frågar enbart efter projektets möjlighet att skapa soldater. Han är inte ens nödvändigtvis intresserad av att skapa mer effektiva soldater eftersom egenskaper som okontrollerbar ilska viftas bort som petitesser i sammanhanget. Det är nästan så man kan tro att denne departementschef drömmer om en återkomst för flugsvampsdrogade bärsärkar på världens slagfält.

Men den ansvarsfulle (nåja…) forskaren Dr. Angelo delar alltså inte sin arbetsgivares drömmar. Därför fortsätter han sitt experimenterande hemma i källaren tillsammans med trädgårdsarbetaren Jobe Smith. Jobe är inte så snabb i skallen och Dr. Angelo lockar med honom på äventyret genom att lova att det kommer att göra Jobe smartare. Men hans virtuella bioteknologi kommer att påverka Jobe på helt oförutsägbara sätt.

Stephen Kings korta novell från 1975 är en märklig liten sak som faller tillbaka på grekisk mytologi, paganism och grumlig naturmystik. Den har som synes i princip ingenting gemensamt med Brett Leonards film (regissören skrev också manus tillsammans med en Gimel Everett). Jag vet inte om det enbart var detta faktum som låg filmen i fatet redan när den kom eller om detta tidiga exempel på förhållandevis massivt CGI-användande på film inte såg särskilt bra ut ens när det begav sig.

Dr. Angelos virtuella ”verklighet”, som han hellre flyter omkring i än umgås med sin gnatiga hustru, består mest av olikfärgade former som ibland rör sig i något slags malströmsmönster. Men för all del, Pierce Brosnans hårt pressade forskare tycks vara storkonsument av brun sprit vilket kanske ger upplevelsen dess nödvändiga förstärkning?

Eftersom jag faktiskt inte kan minnas om jag blev imponerad eller inte av CGI:n för nästan 30 år sedan nöjer jag mig nu med att konstatera att den förstås gör filmen oerhört daterad. Men inte bara det, det finns heller ingen logik i det vi ser. En virtuell scen kan börja med en PoV-vinkel och vi i publiken ser bara ett par händer (som givetvis enbart utgörs av 16 olika block vardera) men vilken sekund som helst kan kameravinkeln skifta och vi ser hela den digitala figuren som i en ”vanlig” film. När Jobe får allt större krafter är det högst oklart om han kan dra in vanliga människor i sin digitala dimension och där påverka dem eller om han faktiskt kan styra verkligheten som om den vore digital (tänk Matrix-Neo).

Men för all del, nog hade man kunnat köpa lite tafflig datorgrafik (av en marginellt högre nivå än svävande-kromkoner-över-schackrutigt-golv) om resten av The Lawnmower Man varit av toppkvalitet. Det är den inte. Snarare är den av en sådan art att jag blir full i skratt av var och varannan scen. Vi kan väl börja med själva titeln – Jobe kallas förvisso för ”lawnmower man” för att han klipper folks gräsmattor men det är inte en term som ligger särskilt naturligt i folks mun. Han konstruerar dessutom en slags gräsklipparnas Citizen Kane – Big Red – men när den till slut kommer till användning som mordredskap framstår det bara som rätt omständligt och otympligt eftersom Jobe vid det laget har typ Jedi-krafter (som i och för sig är ganska pixliga).

Alla rollprestationer tyder på att skådisarna fått instruktioner att agera som om de är med i ett seriealbum. Det är stereotypt och överdrivet på alla håll och kanter. Pierce Brosnans forskare är intensiv, svettig och uppbragd under minst hälften av speltiden (men vi förstår att han är en cool snubbe eftersom han har örhänge i vänstra örat). Jeff Faheys inledande dumbom spärrar upp ögonen och beter sig som om han vore med i George of the Jungle och inte en sci-fi-high-tech-skräckis. Samtidigt som hans överkropp antyder att han, utöver att klippa folks gräsmattor, måst ägna sig rätt avancerat kroppsbyggande. Medan Dean Norris råbarkade storboss (vem älskar inte Dean Norris?!) inte ens behöver öppna munnen för att vi ska förstå att han är en rutten typ när han stirrar ut sina stackars anställda via videolänk.

Utöver det bör Virtual Space Industries ha fått någon slags superdeal på betong eftersom det ser ut som om till och med kontorsmöblemanget är gjort av detta material. Samtidigt som säkerhetssystemet måste vara ganska risigt eftersom Jobe kan plocka med sig en tjej in i det allra heligaste. Och vi blir med kraft påminda om hur pass långt digitaliseringen ändå kommit när triumffanfaren över födseln av en helt ny, digital entitet ljuder genom alla världens…telefonledningar.

Alltså en film som tacknämligt nog ganska ofta trillar ned i så-dålig-att-den-blir-bra-hålet. Men den har inte ett skit med Stephen King att göra.

Förlaga: ”The Lawnmower Man” (Cavalier 1975, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: “The Lawnmower Man”
Detta är i sanning en märklig liten novell. Själva idén är så pass rudimentär att det självklart behövs lite Stephen King-utfyllnad med protagonisten Harold Parkettes tankar kring familjeliv – ångest inför den uppväxande dottern och en relation med frugan som i vanlig ordning är lite skakig.

Jag vågar nog också påstå att novellformatet gör att författaren kommer undan med att inte göra något särskilt elaborerat världsbygge kring det faktum att Pan har startat en trädgårdsfirma men inte vill att någon (utom kunderna) ska veta om det.

Fortfarande läsvärd av tre anledningar: den är föredömligt kort, King visar prov på sedvanligt fängslande berättande som inte har med själva skräckmomenten att göra och den sticker ut på grund av sin idé.

alt. titel: The New Barbarians, Metropolis 2000, Warriors of the Wasteland

Till att börja med: det här blir den sista recensionen innan jag och bloggen tar lite julledigt. Vi ses den 27 december igen!

……….

På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som i sin föredömliga och synnerligen underhållande julkalender den 14 december presenterade ofrivilliga komiska höjdpunkter. Mina damer och herrar (och alla som inte vill räkna sig till någotdera leden): jag ger er best worst movie ever: I nuovi barbari!

Läs hela inlägget här »

Tja, vill man läsa in sig på vad en av världens mer kända filmrecensenter tycker om riktigt dåliga filmer, då är Your Movie Sucks verkligen rätt bok. Men i ärlighetens namn ska sägas att filmslakten är ganska så underhållande även om man, när man läser dem så här i ett streck, upptäcker att inte ens Roger Ebert inte håller sig för god att återanvända vissa ordvändningar och liknelser som han uppenbarligen är väldigt nöjd med.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg