I nuovi barbari (1982)

alt. titel: The New Barbarians, Metropolis 2000, Warriors of the Wasteland

Till att börja med: det här blir den sista recensionen innan jag och bloggen tar lite julledigt. Vi ses den 27 december igen!

……….

På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som i sin föredömliga och synnerligen underhållande julkalender den 14 december presenterade ofrivilliga komiska höjdpunkter. Mina damer och herrar (och alla som inte vill räkna sig till någotdera leden): jag ger er best worst movie ever: I nuovi barbari!

Bara för att kärnvapenapokalypsen har kommit och gått finns det ingen anledning att sluta klä sig snitsigt! Och om vitt konstläder med enorma axelvaddar (Dynastykvinnorna skulle vara gröna av avund) och blygdkapsel är fel, vill jag inte ha rätt.

De modeorakel som klär sig i dylika utstyrslar är The Templars, en sammanslutning som beslutat sig för att slutföra vad som påbörjades av de apokalyptiska svampmolnen. Alla ska straffas för brottet att fortfarande vara vid liv och jorden renas en gång för alla. Några få vågar stå emot — bland andra Scorpion och Nadir som också är ädelmodiga nog att försöka hjälpa andra mot tempelriddarnas härjningar. På typiskt italienska cementvägar och i grustag (möjligen ett enda grustag) böljar jakten fram och tillbaka…

Det här är dåligt, beyond bedrövligt. Det här är så dåligt att det mycket väl skulle kunna något av det roligaste jag sett (jag hoppas du antecknar, Steel Dawn). Det här är så dåligt att filmen skulle kunna agera som den enda illustrationen i världen till sentesen ”hellre en dålig film än en tråkig film”. Det här (för att prarafrasera Black Adder) är så dåligt att en film som Broken Flowers inte skulle känna igen det om barbaren så målade sig själv lila, dansade cancan och sjöng ”Crappy times are here again”. Jag har hellre tio barbarer i minnet än en Hiroshima i spelaren.

Handlingen är inte så mycket mer än ovanstående, istället har man försökt att slänga in diverse antydningar om redan förlupna kollisioner mellan tempelriddarna och Scorpion. Men riktigt varför de skulle vara så dödligt rädda för denne hårdpemanentade och barbröstade krigare är lite svårt att förstå med tanke på hur lätt han verkar vara att fånga och hur pass dålig han verkar vara på att skjuta. Istället är det Nadir som ständigt får rädda honom ur diverse knipor. Allteftersom filmen fortlöper blir det mer och mer tydligt att Nadir är både Han och Obi Wan till Scorpions Luke. Men där Luke skulle lära sig att stå på egna ben kan man tycka att Scorpion borde kunna det vid det här laget.

Magin med I nuovi barbari ligger istället i kostymer, scenografi, effekter och stunts samt inte minst ljud — alla fordon kör med ett högt elektriskt vinande som torde antyda någon form av futuristiska motorer vilket blir lite knepigt när man betänker att de ser ut som vanliga motorcrosscyklar, Pontiacs med plastbubblor på taket och silversprayade buggys där man dessutom nitat på sådan där räfflad plåt som brukar finnas i trappor för att man inte ska halka. Alla handeldvapen sprutar gnistor med ett rymdmässigt ”piong piong”, vilket är bra gjort med tanke på att de ser ut som något som kostar 20 spänn på Stor och Liten.

Stuntsen består mest av folk som i maklig takt hoppar av bilar eller stålsätter sig ordentligt i förväg för att flyga över styret på motorcykeln. Om de ska anstränga sig riktigt kan man tänka sig en luftsaltomortal eller att rulla ned för en backe i grustaget. Den effekt som ser riktigt bra ut är när Scorpion gör sig illa i handen, vilket sannolikt beror på att han verkligen tycks klämma den på riktigt och helt uppenbarligen har rätt ont. Annars är man förtjust i att använda dockor (eller vad som ibland snarare ser ut som kläder som nödtorftigt stoppats med lite halm) som har laddats lite lagom för att rycka i dödskramper.

Men trots kackig dialog, fjantiga bilar och fullkomligt obegripliga biljakter är det nog ändå utstyrslarna som är den stora behållningen. Detta är plastens apokalyps (eller snarare renässans): vi får en första ledtråd till detta när kameran inledningsvis panorerar över ett antal skelett iklädda skyddsdräkter varav en är utrustad med praktiska genomskinliga plastkupor på bröstets framsida. Scorpions likaledes genomskinliga plastrustning (my eyes, oh my eyes!) i slutfajten är rätt obetalbar. Tempelriddarnas konstläder är redan omnämnt och detta material har sannolikt också använts till en dräkt som mest av allt påminner om den Cher har på sig (kanske hade hon sett filmen?) samtidigt som hon gränslar en luftvärnskanon på USS Missouri om nu någon skulle ha lyckats glömma den musikvideon.

Mycket inspiration kommer sannolikt från Mad Max, här har man bara kostat på sig en enda tuppkam men dennes ägare skrattar å andra sidan mycket maniskt. Och är det någon som tycker sig känna igen den blondlockiga lilla Genious (hans beteende och dialog lever inte upp till namnet) med de gigantiska framtänderna kan jag rekommendera en omtittning av Lamberto Bavas Demons.

Du kanske inte vet om det, men jag kan garantera att du egentligen är väldigt sugen på att se en film som har nio år på sig att bevisa sin profetiska egenskaper. Kommer vi snart att leva i en värld befolkad av italienare och en svart amerikan, uppdelade i en mordgalen sekt med märkliga sodomitiska konnotationer (vars ledare i slutänden går ett synnerligen poetiskt rättvist öde till mötes) och alla andra och där man sju år efter apokalypsen tycks ha glömt precis allt som hänt innan dess? Om inte, läs den här recensionen som är hejdlöst mycket roligare en den du nyss tagit dig igenom och tänk om.