I nuovi barbari (1982)

alt. titel: The New Barbarians, Metropolis 2000, Warriors of the Wasteland

Till att börja med: det här blir den sista recensionen innan jag och bloggen tar lite julledigt. Vi ses den 27 december igen!

……….

På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som i sin föredömliga och synnerligen underhållande julkalender den 14 december presenterade ofrivilliga komiska höjdpunkter. Mina damer och herrar (och alla som inte vill räkna sig till någotdera leden): jag ger er best worst movie ever: I nuovi barbari!

Bara för att kärnvapenapokalypsen har kommit och gått finns det ingen anledning att sluta klä sig snitsigt! Och om vitt konstläder med enorma axelvaddar (Dynastykvinnorna skulle vara gröna av avund) och blygdkapsel är fel, vill jag inte ha rätt.

De modeorakel som klär sig i dylika utstyrslar är The Templars, en sammanslutning som beslutat sig för att slutföra vad som påbörjades av de apokalyptiska svampmolnen. Alla ska straffas för brottet att fortfarande vara vid liv och jorden renas en gång för alla. Några få vågar stå emot — bland andra Scorpion och Nadir som också är ädelmodiga nog att försöka hjälpa andra mot tempelriddarnas härjningar. På typiskt italienska cementvägar och i grustag (möjligen ett enda grustag) böljar jakten fram och tillbaka…

Det här är dåligt, beyond bedrövligt. Det här är så dåligt att det mycket väl skulle kunna något av det roligaste jag sett (jag hoppas du antecknar, Steel Dawn). Det här är så dåligt att filmen skulle kunna agera som den enda illustrationen i världen till sentesen ”hellre en dålig film än en tråkig film”. Det här (för att prarafrasera Black Adder) är så dåligt att en film som Broken Flowers inte skulle känna igen det om barbaren så målade sig själv lila, dansade cancan och sjöng ”Crappy times are here again”. Jag har hellre tio barbarer i minnet än en Hiroshima i spelaren.

Handlingen är inte så mycket mer än ovanstående, istället har man försökt att slänga in diverse antydningar om redan förlupna kollisioner mellan tempelriddarna och Scorpion. Men riktigt varför de skulle vara så dödligt rädda för denne hårdpemanentade och barbröstade krigare är lite svårt att förstå med tanke på hur lätt han verkar vara att fånga och hur pass dålig han verkar vara på att skjuta. Istället är det Nadir som ständigt får rädda honom ur diverse knipor. Allteftersom filmen fortlöper blir det mer och mer tydligt att Nadir är både Han och Obi Wan till Scorpions Luke. Men där Luke skulle lära sig att stå på egna ben kan man tycka att Scorpion borde kunna det vid det här laget.

Magin med I nuovi barbari ligger istället i kostymer, scenografi, effekter och stunts samt inte minst ljud — alla fordon kör med ett högt elektriskt vinande som torde antyda någon form av futuristiska motorer vilket blir lite knepigt när man betänker att de ser ut som vanliga motorcrosscyklar, Pontiacs med plastbubblor på taket och silversprayade buggys där man dessutom nitat på sådan där räfflad plåt som brukar finnas i trappor för att man inte ska halka. Alla handeldvapen sprutar gnistor med ett rymdmässigt ”piong piong”, vilket är bra gjort med tanke på att de ser ut som något som kostar 20 spänn på Stor och Liten.

Stuntsen består mest av folk som i maklig takt hoppar av bilar eller stålsätter sig ordentligt i förväg för att flyga över styret på motorcykeln. Om de ska anstränga sig riktigt kan man tänka sig en luftsaltomortal eller att rulla ned för en backe i grustaget. Den effekt som ser riktigt bra ut är när Scorpion gör sig illa i handen, vilket sannolikt beror på att han verkligen tycks klämma den på riktigt och helt uppenbarligen har rätt ont. Annars är man förtjust i att använda dockor (eller vad som ibland snarare ser ut som kläder som nödtorftigt stoppats med lite halm) som har laddats lite lagom för att rycka i dödskramper.

Men trots kackig dialog, fjantiga bilar och fullkomligt obegripliga biljakter är det nog ändå utstyrslarna som är den stora behållningen. Detta är plastens apokalyps (eller snarare renässans): vi får en första ledtråd till detta när kameran inledningsvis panorerar över ett antal skelett iklädda skyddsdräkter varav en är utrustad med praktiska genomskinliga plastkupor på bröstets framsida. Scorpions likaledes genomskinliga plastrustning (my eyes, oh my eyes!) i slutfajten är rätt obetalbar. Tempelriddarnas konstläder är redan omnämnt och detta material har sannolikt också använts till en dräkt som mest av allt påminner om den Cher har på sig (kanske hade hon sett filmen?) samtidigt som hon gränslar en luftvärnskanon på USS Missouri om nu någon skulle ha lyckats glömma den musikvideon.

Mycket inspiration kommer sannolikt från Mad Max, här har man bara kostat på sig en enda tuppkam men dennes ägare skrattar å andra sidan mycket maniskt. Och är det någon som tycker sig känna igen den blondlockiga lilla Genious (hans beteende och dialog lever inte upp till namnet) med de gigantiska framtänderna kan jag rekommendera en omtittning av Lamberto Bavas Demons.

Du kanske inte vet om det, men jag kan garantera att du egentligen är väldigt sugen på att se en film som har nio år på sig att bevisa sin profetiska egenskaper. Kommer vi snart att leva i en värld befolkad av italienare och en svart amerikan, uppdelade i en mordgalen sekt med märkliga sodomitiska konnotationer (vars ledare i slutänden går ett synnerligen poetiskt rättvist öde till mötes) och alla andra och där man sju år efter apokalypsen tycks ha glömt precis allt som hänt innan dess? Om inte, läs den här recensionen som är hejdlöst mycket roligare en den du nyss tagit dig igenom och tänk om.

22 reaktioner till “I nuovi barbari (1982)”

  1. Jag roas ju av dessa kalkoner, speciellt om det rör sig om skräck. Men tyvärr finns det ju en obestämbar gräns när det enbart är dåligt och inte ens lite roligt. God jul!

  2. Det är intressant att denna film håller sig på rätt sida gränsen men ändå ”bar” får en enda stjärna av dig ;D Personligen minns jag absolut ingenting av filmen men det var å andra sidan eoner sedan jag såg den.

    God Jul! Hoppas du får några lugna, sköna och glöggiga dagar 😀

  3. Aldrig sett eller ens hört talas om men det är just sådana här filmer som kan vara mkt underhållande när man är på rätt humör.
    Det märkligt detta med att så fort mänskligheten hamnar på dekis i filmvärlden förvandlas man till ngn sorts punkare, läder,tatueringar och mohawkfrillor verkar vara viktigare än överlevnad.
    God Jul o på återseende.

  4. @Fiffi: Jag skulle kunna flumma ut i något om underhållningsvärde i stratosfären men sanningen är att jag helt enkelt tyckte det var för svårt att betygssätta underhållningsvärdet. Därför blev det ett ”rent” filmbetyg och då är den ju inte så jäkla guldig 🙂

    Haha, tyckte det först stod ”kläggiga dagar” och funderade mycket på om du menade knäck-klägg? God Jul tillbaka med den rätta sortens klägg (och glögg också för den delen).

  5. @filmitch: Ja, visst är det fascinerande. Punkare måste vara mänsklighetens motsvarighet till kackerlackor, de överlever alltid 😉

    God Jul tillbaka! Och vi kanske ses på din blogg, jag kan ju inte släppa kommenterandet också — hur skulle ni klara er utan mina kloka tankar? 😀

  6. @Sara: Finns bara en sak att göra när den frestelsen sätter in: ge efter. God Jul!

    @Joel: Det är till att vara vaken tidigt på julafton minsann 😉 God jul tillbaka.

  7. Hehe, den recensionen förtjänar en God fortsättnings-hälsning. Så: God fortsättning! 🙂

    Och jag som försöker se postapokalyps-filmer med jämna mellanrum. Jag måste ju nästan se den här. Fast den här verkar utspela sig under själva apokalypsen. Oh well, kan den vara sämre än Zardoz tro? Själv brukar jag inte vara funtad så att jag tycker sagolikt dåliga filmer ändå är roliga att se.

  8. @Jojjenito: Nej, apokalypsen är helt klart förbi. Zardoz har jag fortfarande inte kommit fram till än, så där kan jag inte ge några hintar. Fast om du inte brukar tycka att dåliga filmer är roliga ska du kanske undvika den här 😉 God fortsättning tillbaka!

  9. Å Enzo G. Castellari, du var inte Italiens finest! Har faktiskt inte sett den här, trots att jag varit galet nära hur många gånger som helst. Överhuvudtaget så var producenten Fabrizio De Angelis Mad Max-rip offs inte hans bästa idé! Hur är Claudio Simonettis (Goblin) musik förresten? Han brukar ju kunna leverera.

    Angående det där med underhållning kontra ”bra film”, varför tror du att jag inte betygsätter filmer överhuvudtaget? Jag tycker inte om att behöva välja mellan båda dessa kategorier 🙂

  10. @trashisking: Så du menar att filmer som I guerrieri del Bronx inte heller är någon höjdare? Och jag som tyckte Keoma var en riktig kvalitetsfilm 😀 Hade intrycket av att detta var en klassiker av den kalibern att jag bara förutsatte att du fått i dig den med modersmjölken 😉

    När det gäller Simonetti ska jag ärligt säga att jag var så golvad av övrigt innehåll att jag knappt kommer ihåg musiken. Påminde väl inte så jättemycket om hans Argentokompositioner (det jag har hört av dem), mer åt Contamination och Biuo Omega-hållet tror jag (lite rockigare). En av recensenterna på IMDb som verkar betydligt mer insatt än jag hävdar dock att Simonetti här skrivit scorehistoria. You’ll be the judge.

    Nä, ibland är det svårt att sätta något vettigt betyg, men jag är tillräckligt byråkratiskt fyrkantig för att ändå vilja ha ett betygssystem.

  11. Hahaha. Du är faktiskt förvånansvärt nära sanningen. 😉 Farsan älskade alla typer av westerns och har prackat dom på oss sen barnsben. Jag har revolterat mot det och ser i princip inga spaghetti westerns, så jag är faktiskt osäker på om jag sätt Keoma eller inte (i alla så har jag inte sett den i vuxen ålder). Jag har faktiskt aldrig heller sett hela Den gode, den onde och den fule!

    Serigo Martinos 2019: After the Fall of New York är ett exempel på en mer välgjord ”Mad Maxploitation”, men överhuvudtaget så är italienarnas samtliga försök inom denna subgenre jävligt lökiga. Mycket är ju (som sagt) de jävligt tidstypiska kostymernas fel. Har inte åldrats speciellt bra.

  12. @trashisking: Fast på något sätt kan man ändå inte låta bli att gilla dem, mest bara för att de verkar så fruktansvärt omedvetna om sin egen lökighet. Det finns ett värde i det också 🙂

  13. Just ljudet elbilarna gjorde ifrån sig skrattade vi oss fördärvat åt när vi såg den här filmen. Helt otroligt att jag bara sett filmen en gång, borde ju helt klart bli en årlig tradition!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: