En japansk man och en fransk kvinna spenderar det sista dryga dygnet innan hennes avresa från Hiroshima tillsammans. De har mötts av en slump och vet i princip inget om varandra, bortsett från att de uppenbarligen är perfekt avpassade kroppsligt och sexuellt, innan de hoppar i säng. När det rent köttsliga är tillfredsställt försöker de lära känna varandra lite bättre.

Ja, jag vet. Såsom varande filmentusiast borde jag sitta andlös av beundran inför denna klassiker som generellt anses vara en avgörande katalysator för den nya franska vågen. Men det går inte. Jag försöker desperat hitta något att fästa intresset vid och under några minuter tror jag att det ska gå vägen när den namnlösa kvinnans tragiska kärlekshistoria under andra världskriget återberättas i snabba ögonblicksbilder, men jag är snart tillbaka på ruta ett igen.

Hiroshima, mon amour uppfyller precis alla kriterier/stereotyper för en Seriös Film. Svart-vitt, skumma vinklar, tomt stirrande skådespelare, lika oförklarliga som plötsliga känsloutspel, forcerat onaturliga skratt, repliker som antagligen är mycket djupa men som för min del aldrig når över prettonivå, förvirrande händelseförlopp som sannolikt är synnerligen symboliska.

Generellt sett får jag känslan av att replikskiftena (som framförallt inledningsvis är i det närmaste ritualistiskt repetitiva) antagligen hade upplevts som mindre krystade om man hade läst dem än sett dem spelas upp på detta styltiga manér. Å andra sidan var jag ingen större fan av Duras Älskaren heller…