Hiroshima mon amour (1959)

En japansk man och en fransk kvinna spenderar det sista dryga dygnet innan hennes avresa från Hiroshima tillsammans. De har mötts av en slump och vet i princip inget om varandra, bortsett från att de uppenbarligen är perfekt avpassade kroppsligt och sexuellt, innan de hoppar i säng. När det rent köttsliga är tillfredsställt försöker de lära känna varandra lite bättre.

Ja, jag vet. Såsom varande filmentusiast borde jag sitta andlös av beundran inför denna klassiker som generellt anses vara en avgörande katalysator för den nya franska vågen. Men det går inte. Jag försöker desperat hitta något att fästa intresset vid och under några minuter tror jag att det ska gå vägen när den namnlösa kvinnans tragiska kärlekshistoria under andra världskriget återberättas i snabba ögonblicksbilder, men jag är snart tillbaka på ruta ett igen.

Hiroshima, mon amour uppfyller precis alla kriterier/stereotyper för en Seriös Film. Svart-vitt, skumma vinklar, tomt stirrande skådespelare, lika oförklarliga som plötsliga känsloutspel, forcerat onaturliga skratt, repliker som antagligen är mycket djupa men som för min del aldrig når över prettonivå, förvirrande händelseförlopp som sannolikt är synnerligen symboliska.

Generellt sett får jag känslan av att replikskiftena (som framförallt inledningsvis är i det närmaste ritualistiskt repetitiva) antagligen hade upplevts som mindre krystade om man hade läst dem än sett dem spelas upp på detta styltiga manér. Å andra sidan var jag ingen större fan av Duras Älskaren heller…

8 reaktioner till “Hiroshima mon amour (1959)”

  1. Om du inte redan sett den, se Bara en natt med Ethan Hawke och Julie Delpy istället.

    Då smalt mitt isbergshjärta till en geiser.

  2. Jag antar att du menar Before Sunrise och inte uppföljaren? Mja, tyckte den var sådär vill jag minnas, blev inte berörd ett smack.

  3. Ja, precis.
    Uppföjaren heter Bara en dag (Before sunset).

    För mig är Bara en natt en riktig toppenrulle medan uppföljaren är en riktig gäspning.

  4. Med tanke på att jag var rätt ljum för originalet lockade uppföljaren inte så där särdeles. Har svårt för romantiska snackisfilmer.

  5. Hmm, bergmanesque vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om. Tyckte Hiroshima mon amour var betydligt mer arty och konstfilm-aktigt än nåt som Bergman gjort.

  6. Haha, i min bok är Bergmanesque något som för mig är obegripligt, pretto, styltigt och tråkigt. Jag intar en helt igenom postmodern hållning i denna fråga 🙂

  7. ”obegripligt, pretto, styltigt och tråkigt”

    Ok, det beskriver ju Hiroshima mon amour bra i alla fall, så långt kan jag sträcka mig. 😛

  8. @Jojjenito: Det kändes som om vi i alla fall var mer överens än oöverens i den frågan 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: