Tja, nu vet vi till nästa gång: det finns all anledning att förhålla sig lite tveksam till en film där regissören, två av producenterna och den unga barnstjärnan har samma efternamn.

En ensam man står på huvudet ute i öknen. Nej, han ramlar inte, han står verkligen på huvudet (det är så man mediterar i Framtiden). Helt plötsligt börjar sanden röra olycksbådande på sig och snart kryper någon form av sandvarelser framåt mot den huvudstående. Att de har ont uppsåt i tankarna förstår vi av deras slitna uppenbarelse, att de har någon form av spikklubbor i händerna och andas väldigt tungt. Ser mannen dem inte? Kommer han att gå ett grymt öde till mötes? Men nej, i sista stund kastar han sig runt och som en virvelvind bekämpar han monstren lekande lätt. Eller…kanske inte… Han bekämpar monstren lite klumpigt och de är uppriktigt sagt ganska lättslagna. De försvinner tillbaka ned i sanden för att aldrig mer återses i Steel Dawn.

Lite så är hela filmen — den hankar sig hjälpligt fram på handlingsfragment som dyker upp och sedan försvinner igen utan att någon egentlig förklaring ges. Vad som står utom allt tvivel är dock att det är en Western som iscensatts i någon form av post-apokalyptiskt ökenlandskap (en gång hänvisas det kryptiskt till ”sandstormarna”, i övrigt ges ingen förklaring till varför hela världen tycks bestå av sand. Hey, det funkade ju i Mad Max…) där Swayze är den ofrivillige sheriffen som måste hjälpa den väna änkan i hennes kamp mot den onde markägaren som vill kontrollera vattentillgången (lite kul var det att notera att dennes hejdukar faktiskt innefattade Arnold Vosloo).

Steel Dawn tycks inte kunna bestämma sig för om den vill vara ett drama eller en action. Karaktärsutvecklingen och skådespeleriet är alldeles för magert för ett drama men tempot är å andra sidan alldeles för segt för en action. Framförallt i början dras scener ut i det oändliga — ja, vi fattar, världen är täckt av sand och Swayze måste gå hela vägen, moving on, please! Actionmässigt är det heller inte mycket att hänga i julgranen, Swayze tycks besitta högst rudimentära kunskaper i kampsport men måste ändå försöka sig på lite hoppsparkar och omotiverade volter när han ska slåss. Svärden som uppenbarligen endast är soldater förunnat att slåss med skulle lika gärna kunna vara utskurna i stålplåt av ett gäng trettonåringar på trä- och metallslöjden (bortsett från att man ju INTE FÅR GÖRA VAPEN PÅ SLÖJDEN!).

Alla män är utrustade med den obligatoriska malätna postapokalyptiska hockeyfrillan (den onde legosoldaten ser ut som en oklippt monchichi), medan Lisa Niemi har varit i besittning av en för mig på den tiden hett efterlängtad våffeltång. Möjligen var man lite för generös med buffén under inspelningen för unge Brett Hools ansikte tycks mot slutet av filmen ha lagt på sig en sisådär tre kilo. Vad Steel Dawn egentligen är avslöjas aldrig, men det låter ju jäkligt tufft.

Steel Dawn blir liksom aldrig något — för välgjord för kalkonstatus (det går att göra mycket sämre postapokalyptiska rullar) men inte tillräckligt innovativ eller välgjord för att kunna stå på egna ben. Och vad gäller affischens blurb från någon källa som jag inte kan uttyda att allas vår Patrick skulle ha ”real screen presence as a genuine action hero” får man nog se det mer som önsketänkande.

Annonser