På förekommen anledning från Filmmedia.se, där Gustav recenserat Richard Kellys senaste film The Box. I den efterföljande diskussionen berördes även Southland Tales.
Nu ska vi se… Vi startar i Texas, där siffrorna nere i vänstra hörnet på en första-persons skakig handkamera visar att det är 4 juli 2005. Allt är frid och fröjd, BBQ, glada människor, vad annat skulle man kunna förvänta sig i Texas på självaste nationaldagen? Om det inte vore för Justin Timberlakes VO som mässar ”This is the way the world ends” och den olycksbådande musiken, förstås. Och mycket riktigt, snart ser vi ett oroväckande ljus och i horisonten stiger ett svampmoln. Justin Timberlake fortsätter att berätta att världen inte blev sig lik efter det och raskt hoppar vi fram tre år.
Till att börja med: det här blir den sista recensionen innan jag och bloggen tar lite julledigt. Vi ses den 27 december igen!
Vi får följa den populära unga sångerskan Cléo Victoire mellan fem och halv sju under årets längsta dag. Det är ödestyngda timmar för den annars så sorglösa Cléo eftersom hon väntar på ett biopsiresultat och är övertygad om att detta betyder slutet. Tiden fördrivs med att vandra på Paris gator, shoppa chica hattar och diskutera både existentiella frågor och trivialiteter med vänner och arbetskamrater.
Rörliga bilder och tryckta ord 