På förekommen anledning från Filmmedia.se, där Gustav recenserat Richard Kellys senaste film The Box. I den efterföljande diskussionen berördes även Southland Tales.

Nu ska vi se… Vi startar i Texas, där siffrorna nere i vänstra hörnet på en första-persons skakig handkamera visar att det är 4 juli 2005. Allt är frid och fröjd, BBQ, glada människor, vad annat skulle man kunna förvänta sig i Texas på självaste nationaldagen? Om det inte vore för Justin Timberlakes VO som mässar ”This is the way the world ends” och den olycksbådande musiken, förstås. Och mycket riktigt, snart ser vi ett oroväckande ljus och i horisonten stiger ett svampmoln. Justin Timberlake fortsätter att berätta att världen inte blev sig lik efter det och raskt hoppar vi fram tre år.

Nu ser vi Justin Timberlake, han har ärr i hela ansiktet och säger att han är Pilot Abilene, krigsveteran från Irak. Jaha, så den röran tog alltså inte slut i och med kärnvapenattacken… Tydligen börjar militären få slut på bensin, varvid den excentriskt klädde Baron von Westphalen, kommer in på scenen med Fluid Karma. Någon form av vattenkraftverk som antingen utnyttjar tidvattnet eller efterliknar det för att skapa evig energi i form av ett energikraftfält som omsluter åtminstone södra Kalifornien. Fast militären kan tydligen inte ha ensamrätt på energin (fastän Timberlake antyder det) eftersom ingen i L.A. tycks lida brist på energi.

Men skit i det, för nu hoppar vi raskt över till skådisen Boxer Santaros. Han har skrivit ett filmmanus om polisen Jericho Kane som snart ska börja utspela sig i riktiga livet. Han har dessutom vaknat upp för lite drygt en vecka sedan med bara vaga minnen av en fru som är senatorsdotter. Han lever nu istället med före detta porraktrisen Krysta Now som i sin tur har lierat sig med en subversiv grupp kallad neokommunister för att kunna sätta sin affärsplan i verket. Hon har dessutom en pratshow där hon och tre andra porraktriser diskuterar världsläget samt är aktuell med hitsingeln ”Teen Horniness is Not a Crime”.

Okeeej… Samtidigt vill neokommunisterna utnyttja Boxers popularitet och politiska kontakter för att stoppa statens storebrorskontroll över cyberrymden. Företaget USIdent övervakar nämligen inte bara alla kommunikationsvägar utan kontrollerar också alla övervakningskameror som finns uppsatta överallt. Det styr även över de otaliga krypskyttar (varav vår vän Pilot Abilene är en) som finns utspridda i staden och som när som helst kan aktiveras för att handskas med diverse kniviga situationer. Och hoppsan, här hade vi visst ett litet sång- och dansnummer med Justin…

Är ni fortfarande med? Någonstans mitt i allt detta springer det dessutom omkring ett tvillingpar, vilka bägge säger sig heta Roland Taverner. Boxers senatorssvärfar blir utpressad av neokommunisterna. Pilot Abilene fortsätter att ge oss alldeles för lite information samtidigt som han läser Uppenbarelseboken.

Är ni med? Det är inte jag. Förvirrad är väl det snällaste man kan säga om Southland Tales och det kan skyllas på åtminstone två saker: Donnie Darko och 9/11. Richard Kelly hade nämligen börjat skriva på ett manus som var en rätt enkel utpressningshistoria men efter attackerna ansåg han tydligen att situationen tarvade något betydligt mer ödesmättat. Typ Sarah Michelle Gellar som porrstjärna. Succén med Donnie Darko gav dessutom sannolikt regissören mer pengar än vad som var riktigt nyttigt för honom (och då får 17 mille ändå anses som ganska blygsamt i sammanhanget).

För det här känns verkligen som en i grunden enkel historia som fått galopperande elefantiasis. Kelly har inte bara vägrat döda sina älsklingar, han har gött dem, låtit dem spreta ut i alla möjliga, men framförallt omöjliga, riktningar. Det är som en unge som inte velat välja mellan att klä ut sig till Gizmo, Batman och Playboybunny på Halloween och därför klätt ut sig till allihop, samtidigt.  Istället för att använda manusets förhållandevis långa tillväxttid till att slipa och förfina, har Kelly bara adderat och adderat utan att kunna se att det fanns nog med historier för åtminstone tre olika filmer. Å andra sidan går det åt tid nog för åtminstone två filmer, drygt 180 minuter (inklusive reklam, jag såg den på TV) landar storhetsvansinnet på.

Pålagringarna är inte bara synbara i själva plotten, utan också i filmens stil. Eller ska vi kanske säga stilar för här är det som om någon tagit La cité des enfants perdus (för absurdismen), Fifth Element (för vissa av de mer extraordinära kostymerna), ett par SNL-avsnitt (för humorn och bland andra Amy Poehler och Jeanene Garofalo), Hiroshima, mon amour (för obegriplig dialog), ett par såpaavsnitt à la Days of Our Lives (för vissa förvecklingar), Time Cop (för tidsresorna), Twelve Monkeys (för apokalypsen och motståndsrörelsen) och Gattaca (för den totala övervakningen), stoppat ned hela skiten i en mixer, kört ett par minuter tills riktigt finfördelat och sedan bara hällt ut allt i en filmkamera och tryckt på on-knappen. Justins musikvideoinslag icke att förglömma. I nästan vartenda scenbyte möter vi en ny genre och det bidrar ju knappast till en tydlig framställning.

Kelly ville dessutom lyfta fram ett antal skådisar som han tyckte förtjänade mer uppmärksamhet och det har han gjort med besked, jag kan snabbt räkna till nästan 20 pers som jag direkt känner igen. För vissa går det väl hyfsat, Dwayne ”The Rock” Johnson visar liksom i Get Smart att han faktiskt är bättre än vad Scorpion King gav vid handen och Sarah Michelle Gellars energiska Krysta Now har sina stunder. Men en vitsminkad Wallace Shawn ser mest clownaktigt förvirrad ut, Zelda Rubinstein som kläcker ur sig obegripligheter blir aldrig något mer än en gimmick och det går tyvärr inte att ta Jon Lovitz stenhårda och vätesuperoxidblekta polis på allvar. Vad Miranda Richardson, Kevin Smith och Christopher Lambert ens gör i den här soppan kan man fundera länge på.

Att regissörer av George Lucas kaliber inte hålls i lite stramare tyglar är kanske inte så konstigt och resultatet av detta är väl knappast någon större hemlighet (*host* Jar-jar). Men att nykomlingar som Kelly inte hade någon i sin närhet som kunde ta honom åt sidan och stillsamt påpeka att det här, det är fan inte bra, är nästan mer obegripligt än hela filmen.

Om du gillar film där man citerar fritt från T.S. Eliot, Uppenbarelseboken, Robert Frost, Karl Marx och Jane’s Addiction samt innehåller klagande Mobymusik och kryptiska antydningar om Jesus och Marcel Duchamp då är sannolikt Southland Tales den enda film du kommer att vilja se för resten av ditt liv. Vi andra kan säkert hitta bättre sätt att spendera tre timmar på.

Annonser