You are currently browsing the tag archive for the ‘Twelve Monkeys’ tag.

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Läs hela inlägget här »

Annonser

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Läs hela inlägget här »

En kvinna sitter framför en spegel och målar läpparna. Hon går runt i rummet och tycks leta efter något, allt mer upprörd. Hon sätter sig igen framför spegeln och målar på ännu mer läppstift och nu vet vi: hon är Galen, för inget säger knäppgök som att måla på för mycket läppstift. Klipp. Nu är hon i sin psykologs kontor och i ett anfall av bottenlöst självförakt kastar hon sig ut genom fönstret. Det är långt till marken. Klipp. Psykologen David Capa kan inte komma över sina skuldkänslor över patientens självmord och bestämmer sig för att starta på ny kula i L.A.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmmedia.se, där Gustav recenserat Richard Kellys senaste film The Box. I den efterföljande diskussionen berördes även Southland Tales.

Nu ska vi se… Vi startar i Texas, där siffrorna nere i vänstra hörnet på en första-persons skakig handkamera visar att det är 4 juli 2005. Allt är frid och fröjd, BBQ, glada människor, vad annat skulle man kunna förvänta sig i Texas på självaste nationaldagen? Om det inte vore för Justin Timberlakes VO som mässar ”This is the way the world ends” och den olycksbådande musiken, förstås. Och mycket riktigt, snart ser vi ett oroväckande ljus och i horisonten stiger ett svampmoln. Justin Timberlake fortsätter att berätta att världen inte blev sig lik efter det och raskt hoppar vi fram tre år.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser