alt. titel: Cleo från 5 till 7

Vi får följa den populära unga sångerskan Cléo Victoire mellan fem och halv sju under årets längsta dag. Det är ödestyngda timmar för den annars så sorglösa Cléo eftersom hon väntar på ett biopsiresultat och är övertygad om att detta betyder slutet. Tiden fördrivs med att vandra på Paris gator, shoppa chica hattar och diskutera både existentiella frågor och trivialiteter med vänner och arbetskamrater.

Cléo… är regisserad av Agnès Varda som tillhörde Rive Gauche-falangen av nouvelle vague (dit även filmer som Hiroshima, mon Amour räknas), i vissa avseenden stående mot mer framgångsrika Rive Droite/Cahiers du Cinéma-regissörer som Godard och Truffaut. Naturligtvis finns här en hög experimentfaktor, framförallt när det gäller det visuella, som gör Cléo… rätt spännande i vissa lägen.

Storyn är som synes mycket enkel, det viktiga är istället vad som uttrycks av den unga kvinnan medan hon inväntar, vad hon själv är övertygad om, sin dödsdom. Till en början pendlar hon mellan att käckt förklara att så länge hon är vacker är inte allt hopp förlorat och vild förtvivlan. Men mitt i ansträngningen att försöka få till sånger till vad som mycket väl skulle kunna vara hennes sista inspelning bryter hon ihop (tack vare en finstämd kärleksvisa som i hennes mun och mot en svart bakgrund istället blir en hjärtskärande svanesång) och flyr ut på Paris gator.

Det jag fastnar för är som sagt istället det visuella. Filmens fokus på just detta blir tydligt redan under förtexterna, där Cléo besöker en tarotkortläserska: korten ser vi i färg, men när kameran går över till Cléo är det svart-vitt för hela slanten. Scenografin är inte särskilt avancerad men Cléos lägenhet (komplett med kattungar och en gunga) understryker med all önskvärd tydlighet att hon fortfarande behandlas som ett barn, något som också uttrycks av hennes ledsagare Angéla och älskaren Antoine.

Klädmässigt går hon från en klämmig prick-klänning, till en förförisk svandunsmorgonrock, till den sparsmakade ”lilla svarta”. En utveckling från flicka till flicka-som-leker-kvinna till kvinna. Vissa scener är synnerligen stilfullt och noggrant uppbyggda — på den fullkomligt genomsnittliga baren där Angéla, Cléo och en vilt främmande kvinna ramas in av övriga gäster, blonda Cléo i fluffigt svandun kontrasterad mot den strikta Angéla i mörk klänning. Ibland svänger kameran i takt med Cléos gunga.

En viktig roll spelas också av det parisiska gatulivet som sköljer över Cléo i all sin vardaglighet med handlare som bjuder ut sina varor, olyckshändelser och killen på hörnet som äter levande grodor. Så länge hon är upptagen i det kanske hon kan lura döden. Mot slutet, när hon börjat acceptera sitt öde, drar hon sig istället undan till stillhet och lugn.

Det här var definitivt inte den bästa film jag någonsin sett men den var tillräckligt intressant för att jag inte skulle lida mig igenom det hela. Visst, dialog och teman är ibland både skitnödiga och teatraliska, men det här betyget sätts med ögonen.

Annonser