Knight of Cups (2015)

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Faktum är att Malicks film är så intetsägande att jag på allvar undrar om den egentligen inte är en enda stor bluff. Den påminner om en riktig film på samma sätt som all den där porrbotsspammen påminner om riktiga sexinviter (Elsa L: “Minns du hur passionerad jag är i livet?”). Släng ihop en massa mer eller mindre snömosiga religiösa och filosofiska citat om Livet och Kärleken, vidvinkelbilder på öken- och strandlandskap, Edvard Grieg, bilder från en körande bil samt en Christian Bale som ser melankolisk och fjärrskådande ut. Det är så uppenbara grepp att det knappast skulle behövas en mänsklig hjärna för att koppla ihop dem.

Malick ger mig inget som helst incitament att intressera mig för hans bilder eller castens lösryckta funderingar (att kalla dem för berättelser eller historier skulle vara att lända dem allt för stor betydelse). Och inget ont om Christian Bale men detta måste ha varit ett av de enklaste jobb han någonsin behövt prestera, i alla fall framför kameran. Malick tycks inte ha krävt särskilt mycket mer än att Bale knallar omkring, springer lite i strandbrynet med en massa olika kvinnor samt ser avskärmad ut.

Någon särskild dialog finns inte att tala om, inte heller något som skulle kunna kallas för händelseutveckling. Prat kommer mestadels via berättarröster och fragmentariska brottstycken från samtal i själva filmen. Vilken i sin tur är uppdelad i olika kapitel döpta efter tarotsymboler men utan att det tycks spela någon som helst roll för de filmsekvenser som kommer efter dem (men yay för filmvetarstudenterna, tarot är väl som kattmynta för dem?)

Det som stör mig är att Knight of Cups är en film som man hade skrattat åt ifall den inte varit fullsmockad med alla dessa kända namn (Malick, Bale, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Imogen Poots, Brian Dennehy, Natalie Portman, Wes Bentley, Armin Mueller-Stahl för att nämna några). Sätt någon med mindre erfarenhet men samma ambition bakom kameran och hens kompisar framför den och du har vilken slumpartad studentfilm som helst. Visst finns det skönhet i Knight of Cups men ska vi vara helt ärliga ägnas en stor del av verket åt att filma vackra och påkostade människor i vackra och påkostade miljöer. Inte särskilt svårt att få det snyggt då, särskilt som Malick dessutom använder försvarliga mängder slow motion.

Om något fick Knight of Cups mig att ifrågasätta livets mening. Alternativt inse att jag måste söka efter den någon helt annanstans än hos Terrence Malick.

Annonser

X2: Tarsem (2000 och 2006)

En seriemördare och en skadad stuntman, vad har de gemensamt? Inte mycket, om det inte vore för att deras inre värld fått liv genom indiske regissören Tarsem (Singh Dhandwar).

The Cell är regissörens första långfilm, men han var knappast någon nybörjare. Musikvideos (bland annat R.E.M:s Losing My Religion) och inte minst reklamfilmer (Nike, Pepsi, Levis) hade antagligen lärt honom att utföra ett projekt i enlighet med klienternas önskemål men samtidigt ingjuta något av sin egen vision i resultatet.

The Red Violin (1998)

alt. titel: Le Violon rouge, Die Rote Violine, Il Violino Rosso

En auktionskammare i Montreal gör sig beredd att auktionera ut den berömde fiolmakaren Nicolò Bussottis sista mästerverk: den röda fiolen. Allteftersom auktionen framskrider får tittaren genom olika flashbacks ta del av fiolens öden och äventyr genom tre århundraden och fem olika länder (filmen är en internationell samproduktion).

Cléo de 5 à 7 (1962)

alt. titel: Cleo från 5 till 7

Vi får följa den populära unga sångerskan Cléo Victoire mellan fem och halv sju under årets längsta dag. Det är ödestyngda timmar för den annars så sorglösa Cléo eftersom hon väntar på ett biopsiresultat och är övertygad om att detta betyder slutet. Tiden fördrivs med att vandra på Paris gator, shoppa chica hattar och diskutera både existentiella frågor och trivialiteter med vänner och arbetskamrater.