Jag är lyckligt lottad. Jag har inte behövt uppleva hur någon som stått mig nära dött i unga år. Jag har aldrig ens idoldyrkat typ River Phoenix eller Michael Jackson så till den milda grad att jag känt mig påverkad av deras bortgång. Därför är det lite svårt för mig att sätta mig in i känsloläget i en film som We Are Marshall, där staden Huntington i West Virginia uppenbarligen fortfarande sörjer sitt universitetsfootballag, drygt 35 år efter att det försvann.

Däremot kan jag förstå att sorgen var oändlig den där höstdagen 1970 när planet med i princip hela footballaget vid Marshall University, inklusive tränare och annan personal, dödsstörtade. Fyra spelare kvarstod och man beslutade, trots ett visst motstånd, att fortsätta med spelandet. Första problemet var att få tag på en tränare och till slut hade man bara ett alternativ kvar: Jack Lengyel. En kille utan tidigare kopplingar vare sig till staden eller staten men som säger sig vilja hjälpa till i ett svårt läge. Han bygger sedan upp ett nytt lag med alla tillgängliga metoder, bland annat ser man till att förstaårsstudenter får dispens att spela matcher.

Handlingsmässigt är We Are Marshall som vilken sportrulle som helst — underdoglaget som i slutänden kanske inte vinner själva matchen men som ändå framstår som moraliska och mentala vinnare eftersom de Inte Gav Upp. Möjligen tänkte sig regissören McG, i likhet med Liza Marklund, att inledningen ”Detta är en sann historia” skulle få publiken att svälja produktionen utan frågor. Någon känslomässighet, utöver segerns sötma eller nederlagets plåga, finns nämligen inte att hämta här.

Egentligen hade filmen kanske till och med blivit bättre utan den tragiska bakgrunden, om den bara varit en helt vanlig football-rulle om resan för förlorarna som blir vinnare. Till viss del beror det naturligtvis på att de två Matthews (McConaughey och Fox) inte är tillräckligt bra skådisar för att nå en tillräcklig nivå av känslosamhet. De når aldrig bortom intrycket av två rätt snygga killkompisar som latchar lite med trasan och har kul (med enstaka stunder av tvivel).

Vissa försök görs att gestalta konflikten som finns i staden, där det menas att man inte alls hedrar de bortgångna genom att lansera ett lag som tycks dömt på förhand, men de enda konflikter som egentligen ges utrymme finns på footballplanen och där löses de vanligtvis manligt och macho (slagmål eller en klapp på axeln). Men kanske är det lite mycket begärt av en regissör som innan We Are Marshall blott hade de två Charlies Angels-rullarna i bagaget. Charlies Angels-arvet märks också i det att den aktuella filmen knappast fokuserar på det mentala i själva spelet, även här är det balls to the walls action som gäller. Förluster bearbetas genom troglodytgrymtningar och flygande saliv snarare än samtal och tårar.

Samtal är det generellt dåligt med i We Are Marshall, vilket bland annat beror på att man valt att låta en stor del av filmen bestå av montage. Montage är förvisso ett populärt berättarknep, inte minst i sportfilmer, men här blir det till slut nästan parodiskt när ytterligare ett händelseförlopp beskrivs genom snabba klipp till känslomässig musik (sorgsen eller snabb och pumpande, allt efter vad klippen kräver). Och den som kom på att dra en snabbversion av hela filmen i den där sista flygande sparken borde få smaka en rejäl omgång av klichépiskan.