We Are Marshall (2006)

Jag är lyckligt lottad. Jag har inte behövt uppleva hur någon som stått mig nära dött i unga år. Jag har aldrig ens idoldyrkat typ River Phoenix eller Michael Jackson så till den milda grad att jag känt mig påverkad av deras bortgång. Därför är det lite svårt för mig att sätta mig in i känsloläget i en film som We Are Marshall, där staden Huntington i West Virginia uppenbarligen fortfarande sörjer sitt universitetsfootballag, drygt 35 år efter att det försvann.

Däremot kan jag förstå att sorgen var oändlig den där höstdagen 1970 när planet med i princip hela footballaget vid Marshall University, inklusive tränare och annan personal, dödsstörtade. Fyra spelare kvarstod och man beslutade, trots ett visst motstånd, att fortsätta med spelandet. Första problemet var att få tag på en tränare och till slut hade man bara ett alternativ kvar: Jack Lengyel. En kille utan tidigare kopplingar vare sig till staden eller staten men som säger sig vilja hjälpa till i ett svårt läge. Han bygger sedan upp ett nytt lag med alla tillgängliga metoder, bland annat ser man till att förstaårsstudenter får dispens att spela matcher.

Handlingsmässigt är We Are Marshall som vilken sportrulle som helst — underdoglaget som i slutänden kanske inte vinner själva matchen men som ändå framstår som moraliska och mentala vinnare eftersom de Inte Gav Upp. Möjligen tänkte sig regissören McG, i likhet med Liza Marklund, att inledningen ”Detta är en sann historia” skulle få publiken att svälja produktionen utan frågor. Någon känslomässighet, utöver segerns sötma eller nederlagets plåga, finns nämligen inte att hämta här.

Egentligen hade filmen kanske till och med blivit bättre utan den tragiska bakgrunden, om den bara varit en helt vanlig football-rulle om resan för förlorarna som blir vinnare. Till viss del beror det naturligtvis på att de två Matthews (McConaughey och Fox) inte är tillräckligt bra skådisar för att nå en tillräcklig nivå av känslosamhet. De når aldrig bortom intrycket av två rätt snygga killkompisar som latchar lite med trasan och har kul (med enstaka stunder av tvivel).

Vissa försök görs att gestalta konflikten som finns i staden, där det menas att man inte alls hedrar de bortgångna genom att lansera ett lag som tycks dömt på förhand, men de enda konflikter som egentligen ges utrymme finns på footballplanen och där löses de vanligtvis manligt och macho (slagmål eller en klapp på axeln). Men kanske är det lite mycket begärt av en regissör som innan We Are Marshall blott hade de två Charlies Angels-rullarna i bagaget. Charlies Angels-arvet märks också i det att den aktuella filmen knappast fokuserar på det mentala i själva spelet, även här är det balls to the walls action som gäller. Förluster bearbetas genom troglodytgrymtningar och flygande saliv snarare än samtal och tårar.

Samtal är det generellt dåligt med i We Are Marshall, vilket bland annat beror på att man valt att låta en stor del av filmen bestå av montage. Montage är förvisso ett populärt berättarknep, inte minst i sportfilmer, men här blir det till slut nästan parodiskt när ytterligare ett händelseförlopp beskrivs genom snabba klipp till känslomässig musik (sorgsen eller snabb och pumpande, allt efter vad klippen kräver). Och den som kom på att dra en snabbversion av hela filmen i den där sista flygande sparken borde få smaka en rejäl omgång av klichépiskan.

10 reaktioner till “We Are Marshall (2006)”

  1. Oj, den här rullen tror jag att skulle kunna avsky. Ska hålla mig borta från den. Antar dock att den var snygg rent tekniskt, fotot och så.

    Troglodyt blev jag tvungen att googla på. Aha, då har jag lärt mig nåt nytt idag också. Tack för det. 🙂

  2. @Jojjenito: Huh, den här var så slätstruken att jag inte ens kommer ihåg något om det tekniska. Men det hela var väl habilt hanterat så fotot och dylika delar torde ha varit helt ok. Haha, försöker du antyda att jag gillar att använda svåra ord? Guilty as charged… 😉

  3. Den här rullen håller jag mej borta ifrån. Det som fick mej till det är när du nämner Ch Änglar. Förra året tog jag mej igenom ettan (under stor vånda), men tvåan bröt jag ihop på efter 10-15 minuter. Så där ser man vilken nytta man har av att kolla intressanta bloggar! Tack.!

  4. @norwood: I live to serve 🙂 Jag tyckte iofs att Änglarna (bägge delarna) var rätt underhållande dumaction men här siktade man tyvärr lite högre. Tack för berömmet, kul att du hade nytta av recensionen och välkommen till bloggen!

  5. Håller helt med din analys, jag var själv inne på fler av punkterna.

    Om man vill se något bra (skådespelare, story, känsla, ett oamerikanskt berättande…) som också kretsar kring amerikansk fotboll ska man se TV-serien Friday night lights med Kyle Chandler. Speciellt första säsongen är otroligt bra, betyg 5.

    Filmen ”Friday Night lights” med Billy Bob Thornton är helt ok, betyg 3.

    Fridens.

  6. @Henke: Ja, det kändes som om vi tyckte ganska lika om det mesta. Serien har du ju pratat dig varm för i andra sammanhang så om jag någon gång får en obetvinglig längtan att se en football-serie ska jag absolut kolla upp den 😉

  7. Nu har jag sett om denna så bespottade rulle och den var klart bra vid andra titten! Och det som man gillar med Matthew M nu för tiden finns faktiskt i hans spel i denna också. Så konstigt hur lite nya perspektiv kan ändra på uppfattningen…

    Jag håller dock fortfarande med om att mycket av konsterna i filmen är manipulation, men jag gillar det denna gång! 🙂

    Liljor.

  8. @Henke: Jag skulle tro att man kan hitta nya Matthew i gamla Matthew ganska långt tillbaka — han verkar bara ha blivit mer lycksosam i sina rolltilldelningar se sista åren.

  9. Håller med Henke här (har iofs inte sett om filmen). Tycker den funkar och inte är så tokig, även om den aldrig når några vidare höjder rent känslomässigt. Den borde varit mer gripande med tanke på ämnet. Men så har man en regissör som lägger fokus på lite annat.

    McC är dock stabil som vanligt, även om han kanske inte gick på djupet med sin karaktär som han gjort på senare år. Bättre än vad McG lyckas med som regissör 😉

  10. @Movies-Noir: Problemet med filmen är ju att den siktar alldeles för tydligt på de där känslomässiga höjderna…

    Och vad antyder du, att Terminator Salvation skulle sakna djup?! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: