Samtidigt som inbitne ungkarlen Don Johnston (Johnston med t, mycket viktigt) blir lämnad av sin senaste flickvän Sherry får han också ett brev skrivet på rosa brevpapper. Brevet informerar honom om att han sannolikt har en son i vuxen ålder och att denna förmodade son nu kanske är på väg för att träffa mannen han tror vara sin pappa. Dons problem är tvåfalt: Han har haft så många kvinnor i sitt liv att han inte vet vem av dem som kan vara brevskriverskan och opuset är inte undertecknat.
Dons kompis Winston ser dock problemet som en utmaning för sina detektivdrömmar och letar raskt reda på de aktuella kvinnorna som är utspridda över hela USA — han hittar till och med kyrkogården där en av dem ligger begravd. Ivrigt påhejad (i princip tvingad) av Winston ger sig Don iväg på en kvinnoodyssé för att eventuellt hitta modern till hans eventuella son.
Det är lika bra att erkänna det på en gång: jag fattar inte Broken Flowers. Jo, visst förstår jag själva den ytliga handlingen — att Don far runt i olika städer i olika hyrbilar och varför han gör det, men jag förstår liksom inte poängen med hela filmen. Ska titeln alludera på att Don själv är som en halvvissen blomma som utifrån Winstons planer kastas hit och dit, men egentligen utan en egen vilja? På att han alltid har med sig blommor till kvinnorna ha möter, möten som ofta blir ihåliga och otillfredsställande?
Jag förstår inte heller varför Dons hus porträtteras så avskalat och liksom povert, samtidigt som det är lite halvvräkigt vulgärt med skinnsoffor och krom (förutom att visa på tomheten i hans liv förstås). Varför han går omkring som avstängd från omvärlden och ständigt ser mer eller mindre självmordsbenägen ut med sina lätt bulldogsliknande kinder. Varför hela filmen är i någon slags urvattnad grå ton, även när solen skiner. Ska jag tolka in något fundamentalt i det faktum att han ständigt går i träningsoverall hemma och sover på soffan istället för i sängen?
Ska vi få exempel på den amerikanska familjen, ur Dons perspektiv? Laura med sin till Lolita döpta lolitadotter och rosévin i stora flaskor. Doras barnlösa, sofistikerade, men ack så förljugna, tillvaro. Carmen som gått från att vara advokat till det mer new-ageiga djurkommunikatör (”Jag kan inte läsa djurs tankar men när de talar till mig hör jag vad de säger”) och eventuellt också är lesbisk. Penny som tycks både arg och rädd (fast vi får aldrig veta varför) och sannolikt lever i ett misshandelsförhållande.
Några få glimtar av absurd humor finns här och var men Broken Flowers hamnar för min del helt klart i den kategori av tråkiga filmer som, när allt kommer till kritan, känns som bortkastade hundratalet minutrar.
27 kommentarer
Comments feed for this article
7 september, 2010 den 06:55
Fiffi
Hihi. Kul sågning även om jag inte riktigt håller med dig.
Däremot tycker jag soundtracket är kalas och jag lyssnar fortfarande på det ibland. Det är sådär höstmys-med–kralligt-rödvin-och-biff, typ 🙂
7 september, 2010 den 09:24
Steffo
Som sagt, en rätt skön sågning…:-), men nu måste jag nog ta och titta på filmen också…den har legat i ska-ses-snart-högen rätt länge nu, och nyfikenheten efter den här rätt snygga avfärdningen (heter det så?) gjorde ju raskt att den hoppade upp ett par snäpp i högen!
7 september, 2010 den 12:10
bilderord
Så bra att det ser ut precis som om jag fattar vad jag pratar om 🙂
@Fiffi: Helt blank vad gäller soundtracket, men det rullar just igång på Spotify, så vi får välan se…
7 september, 2010 den 01:52
filmitch
Har överlag lite svårt för Jarmusch, enda han gjort som är ok är Ghost Dog, resten är ganska pretantiöst och trist.
7 september, 2010 den 05:25
bilderord
@Filmitch: Ja, Ghost Dog skulle jag ändå kunna tänka mig, enbart tack vare Forrest Whitaker.
@Fiffi: Nja, soundtracket var inte riktigt i närheten av min kopp the…
7 september, 2010 den 06:48
Fiffi
Prova lyssna igen nångång när du sitter under en filt och dricker svingott thé och knaprar på en kardemummaskorpa 😉
7 september, 2010 den 06:57
bilderord
@Fiffi: I det läget föredrar jag något wee bit older — Dinah Washington eller Artie Shaw tex
8 september, 2010 den 09:45
RJ
Bra text! Lost in Translation med Murray gillade jag men inte denna. Har bara sett första hälften av den faktiskt.
8 september, 2010 den 07:43
bilderord
@RJ: Tack. Ja, jag funderat på att ge mig på LiT också, men känner att det finns en viss risk att jag inte är så förtjust i new and improved Bill Murray… Ge mig Groundhog Day och jag är helt nöjd.
9 september, 2010 den 06:15
RJ
Groundhog Day… Det är en bra film, det. 🙂
13 september, 2010 den 08:56
Joel Burman
Minns att jag tyckte som du när jag såg den. Har ingen lust att se om den eftersom jag tycker Jim Jarmush är rätt överskattad. Anledningen till att jag såg den var för att Chloe Sevigny var med i den.
13 september, 2010 den 06:41
bilderord
@Joel: Jag kan aldrig riktigt bestämma mig angående Chloe, ibland är hon lysande, ibland går hon bara omkring och ser trumpen ut (*host* Last Days of Disco)
14 september, 2010 den 10:15
Joel Burman
Hon är ojämn det ska medges… men har väldigt höga toppar när hon väljer bra roller. Jag kunde ändå önska att hon var lite mindre arty farty.
14 september, 2010 den 01:27
bilderord
Ja, vad jag kan påminna mig tycker jag att hennes stil inte blir lika pretto i en i övrigt o-prettorulle, då blir hon mer en bra balanshållare. Fast i Boys don’t Cry tyckte jag faktiskt att hon var väldigt bra och den har väl lite prettovarning.
14 september, 2010 den 02:48
Joel Burman
Japp funkar definitivt i Boys don’t cry och naturligtvis Kids. Sen gillar jag henne i underskattade neo noir rullen Palmetto.
14 september, 2010 den 06:44
bilderord
@Joel: Hmm, du är föga förvånande betydligt mer bevandrad bland fröken Sevignys filmer, men Palmetto låter som något för mig
15 september, 2010 den 07:43
Joel Burman
Ja Palmetto får du allt ta och kolla Woody Harrelson är bra i hivdrollen och den är regisserad av Volker Schlöendorff (oscarsvinnare med Blecktrumman).
15 september, 2010 den 11:20
filmitch
Ahhhhh Blecktrumman nu snackar vi film!
16 september, 2010 den 03:37
bilderord
Ewww, tänker bara på ålar och hästhuvuden 🙂
17 september, 2010 den 11:18
Joel Burman
Palmetto är sjukt lättsam i jämförelse! Se den… helt otroligt att det är samma regissör egentligen…
20 april, 2011 den 08:57
Henke
Åhh, jag gillade Broken flowers. Den var skön. Berodde mycket på skådespelarinsatserna och en skön stämning. Har inte analyserat filmen.
20 april, 2011 den 02:40
Sofia
@Henke: Haha, jag gissade nästan det på din uppskattande långsamma Jarmusch-kommentar. Inte min tekopp, dock. Som synes…
20 april, 2011 den 02:40
Sofia
@Henke: Where ARE my manners? Välkommen, ska jag naturligtvis säga 🙂
22 april, 2011 den 10:43
Jojjenito
Hmm, japp, jag gillade givetvis Broken Flowers. Varför saker händer eller inte händer, budskap och sånt vet jag inget om, jag vet bara att gillade det jag såg.
Varför man inte får svar på en massa varför i filmen? Ja, eftersom jag gillade filmen så var det inget jag hakade upp mig på. Om man däremot inte gillar det man ser så stör man sig säkert på det. 🙂
22 april, 2011 den 01:53
Sofia
@Jojjenito: But of course att du gillade den här, det tvivlade jag inte en minut på 🙂 Eller också så gillar man inte filmen just för att man stör sig på att inte få svar på sina varför 😉
22 april, 2011 den 11:51
Pladd
Minns när du skrev den här att jag blev så chockad över att någon kunde ogilla denna pärla så starkt. Hade faktiskt inte ens kraft nog till att kommentera. Känner mig fortfarande inte riktigt redo, men eftersom diskussionen blossat upp på nytt gör jag ett försök.
Än så länge går det. Men vi får se.
23 april, 2011 den 06:02
Sofia
@Pladd: Oj då, inte hade jag förstått att mina invändningar var så allvarliga. Men det är nog som sagt bara att konstatera att jag inte har Jarmuschgenen…