Samtidigt som inbitne ungkarlen Don Johnston (Johnston med t, mycket viktigt) blir lämnad av sin senaste flickvän Sherry får han också ett brev skrivet på rosa brevpapper. Brevet informerar honom om att han sannolikt har en son i vuxen ålder och att denna förmodade son nu kanske är på väg för att träffa mannen han tror vara sin pappa. Dons problem är tvåfalt: Han har haft så många kvinnor i sitt liv att han inte vet vem av dem som kan vara brevskriverskan och opuset är inte undertecknat.

Dons kompis Winston ser dock problemet som en utmaning för sina detektivdrömmar och letar raskt reda på de aktuella kvinnorna som är utspridda över hela USA — han hittar till och med kyrkogården där en av dem ligger begravd. Ivrigt påhejad (i princip tvingad) av Winston ger sig Don iväg på en kvinnoodyssé för att eventuellt hitta modern till hans eventuella son.

Det är lika bra att erkänna det på en gång: jag fattar inte Broken Flowers. Jo, visst förstår jag själva den ytliga handlingen — att Don far runt i olika städer i olika hyrbilar och varför han gör det, men jag förstår liksom inte poängen med hela filmen. Ska titeln alludera på att Don själv är som en halvvissen blomma som utifrån Winstons planer kastas hit och dit, men egentligen utan en egen vilja? På att han alltid har med sig blommor till kvinnorna ha möter, möten som ofta blir ihåliga och otillfredsställande?

Jag förstår inte heller varför Dons hus porträtteras så avskalat och liksom povert, samtidigt som det är lite halvvräkigt vulgärt med skinnsoffor och krom (förutom att visa på tomheten i hans liv förstås). Varför han går omkring som avstängd från omvärlden och ständigt ser mer eller mindre självmordsbenägen ut med sina lätt bulldogsliknande kinder. Varför hela filmen är i någon slags urvattnad grå ton, även när solen skiner. Ska jag tolka in något fundamentalt i det faktum att han ständigt går i träningsoverall hemma och sover på soffan istället för i sängen?

Ska vi få exempel på den amerikanska familjen, ur Dons perspektiv? Laura med sin till Lolita döpta lolitadotter och rosévin i stora flaskor. Doras barnlösa, sofistikerade, men ack så förljugna, tillvaro. Carmen som gått från att vara advokat till det mer new-ageiga djurkommunikatör (”Jag kan inte läsa djurs tankar men när de talar till mig hör jag vad de säger”) och eventuellt också är lesbisk. Penny som tycks både arg och rädd (fast vi får aldrig veta varför) och sannolikt lever i ett misshandelsförhållande.

Några få glimtar av absurd humor finns här och var men Broken Flowers hamnar för min del helt klart i den kategori av tråkiga filmer som, när allt kommer till kritan, känns som bortkastade hundratalet minutrar.