10 deltagare, ett hus och ett nära nog oräkneligt antal kameror. Konceptet känns igen, eller hur? Produktionsbolaget Peeping Tom (”Bold, Provocative and Controversial”) sänder House Arrest, där deltagarna uppmuntras att göra bort sig så mycket som möjligt (helst samtidigt som de är drängfulla), allt för att skapa bra TV. Även deltagarna själva tillhör de numera välbekanta stereotyperna: översittaren, bitchen, flatan, bimbon, idioten, anarkisten och så vidare. I denna tredje säsong går det lite överstyr när en av dem mördas på det mest gruvliga sätt. Det ska emellertid visa sig att det inte kan bli så mycket bättre TV än våldsamma dödsfall ”på riktigt” — utsikten finns ju alltid att mördaren slår till igen. Nu är det upp till kommisarie Coleridge och hans kollegor att lösa mysteriet samtidigt som dramat fortsätter att utspela sig live inför kamerorna.

Ben Elton presenterar i Dead Famous en i grund och botten klassik whodunit tillsammans med det likaledes klassiska problemet med det låsta rummet. Åtta levande deltagare/förövare i ett låst hus med konstant övervakning och ett dödsoffer. Mysteriet i sig blir alltså snarare en bas varpå han kan bygga sin exponering av samtida populärkultur. Det ska väl sägas att Elton inte gör några direkt revolutionerande originella iakttagelser när det gäller mediakåta kändiswannabes som helst av allt alla vill bli TV-presentatörer och en cynisk underhållningsindustri som skamlöst parasiterar på dessa människors längtan bortom en grå vardag, men han gör det ganska underhållande. Här beskrivs träffsäkert ett samhälle där mord eufemiseras till ”illegal life terminating” och något som i den publikmedvetna poliskårens böcker inte representerar ett jobb utan istället är en ”image tarnisher”.

För mig har Elton hittills primärt varit han-som-skrev-Black-Adder men den här gången handlar det inte om inlindade sarkasmer av typen ”The fact that I am not a millionaire aristocrat with the sexual capacity of a rutting rhino is a contant niggle”. Nej, både språket och handlingen i Dead Famous är avpassad för TV-generationen, det är helt enkelt pang på rödbetan.

En mer och mer skruvad exponeringskultur där det inte handlar om att deltagarna i House Arrest så småningom glömmer att de ständigt är omgivna av TV-kameror och därför beter sig som idioter, utan att de snarare ständigt agerar inför TV-kameror även när de inte står inför någon. Att vara ”idioten” som hatas och/eller älskas av miljoner TV-tittare är en identitet bättre än ingen identitet alls, något som alla deltagarna är mycket medvetna om. Om man någon gång trott att det man ser på den här typen av dokusåpor är ”sant” lär Dead Famous defitnitivt ”pop that cherry”.