Peter’s Friends (1992)

Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.

Manuset kan för all del skyllas för att vara en smula konstruerat för att under tre dagar i ett och samma hus lyfta upp en mängd konflikter till ytan och dessutom i någon mån lösa dem. Men i likhet med beprövade favoriter som Priscilla, Election, To Die For, Lemony Snicket och The Usual Suspects är de rosafärgade glasögonen så flaskbottstjocka att det inte gör mig det minsta. Jag njuter bara i fulla drag av varenda minut, från den pinsamma upptakten till den gråtmilda avslutningen.

Konflikterna som flyter omkring likt potentiellt stinkande metanbubblor är många. Peter och Andrew skrev för länge sedan på en pjäs innan Andrew hastigt och lustigt drog till Hollywood. Här skaffade han sig inte bara ett alkoholberoende utan också en fru, men äktenskapet med den über-amerikanska Carol är ansträngt för att uttrycka det milt. Även Roger och Marys äktenskap svajar betänkligt på grund av en nyligen inträffad barnatragedi medan Maggie är så pass ensam att hon siktat in sig på Peter som potentiell livskamrat (alldeles oaktat att hans sexuella preferenser eventuellt inte rör ”the vagina business”). Och Sarah släpar med sig sitt senaste kap Brian, vilken i sin tur släpar på en familj som inte har en aning om hur maken och fadern tänkt spendera sin nyårshelg.

Då, i början på 90-talet, misstänker jag att jag främst associerade Stephen Fry och Hugh Laurie från Black Adder-serierna medan Branagh och Thompson blivit stora favoriter som paret Guy och Harriet Pringle i BBC-serien Fortunes of War. Möjligen hade jag också hunnit registrera Branaghs tidigare regissörsefforter i form av Henry V och Dead Again, två i och för sig ganska olika filmer men som verkligen inte behöver skämmas för sig.

Genom nostalgiglasögonen ser jag här en härlig blandning av humor och allvar i ett manus skrivet av Rita Rudner (som också spelade Carol) samt hennes make Martin Bergman. Om inte annat är det trösterikt att påminna sig Branaghs fylleöverspel när han på senare år börjar ta till brösttoner om det djupsinniga i filmer som Marvels Thor. Det är ett manus som låter de flesta av sina rollfigurer vara löjliga samtidigt som de får behålla ett visst mått av värdighet. Den som möjligen kommer ur det hela i sämsta, möjliga dager torde vara Brian (spelad av Tony Slattery) medan Roger och Marys avgrundsdjupa sorg tas på största allvar.

Förutom härliga replikskiften (”It was just like this, only brand new!”) och relationer som känns otroligt bekväma njuter jag också i fulla drag av det välbekanta soundtracket, från Tears for Fears Everybody Want’s To Rule the World via Bruce Springsteens Hungry Heart till Nina Simones My Baby Just Cares For Me. Skådisarnas eget framförande av The Way You Look Tonight skapar utan undantag en smula dammighet i rummet. Det finns förstås bara ett betyg som är aktuellt för den upplevelsen.

Annons