På förekommen anledning efter lördagens Bronson. Kopplingen mellan en nakenpugilistisk intern och en sexualiserad sci-fi-James Bond? Den som väntar på något gott…

***

BarbarellaI framtiden behövs ingen James Bond. Istället har vi universums främsta astronavigatör, Barbarella, som i sitt invärtes luddiga rymdskepp löser problem på order av jordens president. Hennes senaste uppdrag handlar om att hitta vetenskapsmannen Durand Durand.

Trots att jorden numera är en helt fredlig planet där invånarna hälsar varandra med ”Love!” har Durand Durand utvecklat ett vapen. Han har sedan flytt med sin positronstråle till området kring Tau Ceti. Eftersom det är okänt territorium för jordborna vill presidenten se till att vapnet inte hamnar i orätta händer.

Barbarella sätter fart och efter en kort rymdslummer är hon framme. Men tack vare en magnetstorm (och sannolikt för att rymdskeppets ”vindruta” inte vidarebefordrar vad som borde vara nödvändig information för navigation, utan snarare vad som ser ut som sådana där psykedeliska färgade oljor) krashlandar Barbarella på målplanetens yta.

Till skillnad från James Bond behöver Barbarella dock en hel del hjälp. Manlig hjälp. I likhet med James Bond har hon emellertid inga problem med att utföra sitt uppdrag och återbetala denna hjälp i horisontellt läge. På jorden har man sedan länge slutat upp med ociviliserat sex men Barbarellas förste medhjälpare, den överraskande hårige Mark Hand (Ugo Tognazzi (of Brakfesten fame) ser ut som en luggsliten björn!), återintroducerar henne till penetrationssamlagets njutningar.

Iförd en förvånansvärd mängd olika outfits (som alla dock består av en liten body, tights eller nätstrumpor och stövlar av varierande längd. Ibland kompletterat av en snitsig liten cape eller ett glittrigt bälte) måste Barbarella nu hitta fram till staden Sogo, vilken styrs av en ond tyrann. På resans gång stöter hon bland annat på den blinde ängeln Pygar och Sogos aningens klantiga motståndsrörelse som leds av den läderutstyrde Dildano.

Barbarella är givetvis ingen film man kan ta på allvar. Det känns heller inte särskilt förvånande att det var ryskfranske regissören Roger Vadim som tog itu med att adaptera den milt erotiska tecknade serien som var filmens förlaga. Han gjorde sig ett namn på att visa upp frugan Brigitte Bardot i Och Gud skapade kvinnan… (Et Dieu… créa la femme) i mitten av femtiotalet och följde sedan upp med ytterligare filmer i samma stil (Le vice et la vertu, Château en Suède (som inte verkar ha det minsta med Sverige att göra), Les liaisons dangereuses).

I Barbarella är det nya frugan Jane Fonda som ska visas upp och det tål hon. En perfekt timglasformad kropp, frisyr som kan bli alldeles lagomt sängburrig och det faktum att framtiden i alla fall inte tycks lida någon brist på mascara skapar på det hela taget ett trevligt ögongodis. Så pass att man nästan kan bortse från de obegripliga idiotier som manuset tvingar henne att både göra och säga. Till sin hjälp har Fonda faktiskt också en riktigt bra komisk tajming.

Scoret av Charles Fox är helt rätt sextiotalistiskt och ledmotivet (skrivet tillsammans med Bob Crewe) är i sig nästan värt ett eget inlägg (Woah you give me a cold shoulder/Still I’m dyin’ girl to hold you and make love/Barbarella psychadela). Scenografi och effekter är…inte bra, det räcker med att titta på Barbarellas rostrött luddigt inredda rymdskepp eller ängeln Pygars ”flygning” för att konstatera detta. Däremot finns en viss designambition.

Liksom i fallet med många repliker är denna design föga förvånande ofta mer eller mindre sexuellt suggestiv (den onda tyrannen har exempelvis något slags horn på skallen som mer än allt annat ser ut som en uppblåst kondom). Priset tas naturligtvis av den djävulska Excessive Machine (i serien också kallad ogasmotron), en dödsapparat vars offer omkommer i njutningens kval samtidigt som varenda klädtrasa slits av dem. Hur ska Barbarella klara detta hot?

Vill man, är det inga problem att sucka och oja sig igenom Barbarella. Inte minst genusmässigt är filmen förstås en katastrof av Hindenburg-mått – vi får de mest underliga filmiska lösningar för att kunna visa upp Fonda från alla vinklar och vrår och hennes uppdrag utförs som sagt främst av alla de män hon stöter på. Men kan man släppa sådana tankar var Barbarella faktiskt en oväntat underhållande kultklassiker. Om inte annat borde den ses för att kunna ta del av en pratade Marcel Marceau. Eller varför inte som förberedelse inför den TV-serie som ryktas vara på gång med ingen mindre än Nicolas Winding Refn inkopplad? And there you have it…

star_full 2star_full 2

Annonser